Fortsätt till huvudinnehåll

Peace & Love

Jag satt å såg Anna Anka laga anka i sitt julprogram.
A irriterad, vill plötsligt byta kanal, - det var då hon låg på pilatesbollen och gjorde "grodan"  - eftersom damen i fråga, enligt honom plötsligt, inte tänker på någon annan än sig själv.
Vi hamnade i en Woodstock-dokumentär.
Förklara 68 rörelsen på två minuter den som kan.
Jag kom av mig, häpnade: vad hände med allt? Vilket antiklimax!
Vi ser hur en tromb drar en överdriven regnskur över den enorma scenen. Scenarbetarna försöker rädda elektroniken och flyr.
Folkflocken nedanför i ponchos och batik uppmanas söka skydd.

Kring julbordet på julafton var det dock bara A som inte alls förstod den allmänna indignationen över Ankans uppsyn.
Då stod han på sig och sa att hon vill väl bara vara en nice woman som är fast i kändisskapets kultur.
Jag gillar de helt way out referenserna han håller sig med (om man jämför med mina/våra).
Allt blir tydligt, till exempel hur åsiktsmaskineriet är styrt av sedan länge ingraverade koder i våra flockstyrda impulser. För att haja det inkorrekta med Anna A's uttalanden bör man sluta upp bakom och förstå kvinnorörelsens ambition och vår dubbelmoral kring den. För att säga en sak och mena en annan krävs långtgående invigning i systemens natur.

The summer of Love. Att det var politik, om jämlikhet, frihet och broder/syster- skap och för mig, i min hjärnas konnotationer till det där: kvinnofrigörelse, kvinnans lust, kvinnans rätt. Allas vår rätt till livet utanför femtiotalets strama räta kostymvinklar, etniska rensning, kärnvapnen, Hitler. Nog måste väl Kejsar Haile Sellassie funnits med på ett hörn där också? Rastafaris?  Socialt uppror.  Får googla på den, Bobbelibobban Marley på woodstock? Nä, kan inte bekräftas, var han för ung, slog igenom senare, första stora plattan 74? 


Kanske det var ungefär som reggaen, säger jag ändå. 


Men vad är det för A? One love, ganya, rastaflätor, gult grönt rött, den etiopiske kejsaren Haile Sellassies, som den nya messias ,väntan på att ett folk skall komma honom till mötes? Men det är ju kristet, och flickorna där ska inte raka håret under armarna och inte vara allmänt kort korta och inte heller särskilt jämställda. Rastafarikulten är däremot införlivad, liksom uppäten och digested som det passar sig,  i den rörelse A tillerkänner sig som muslim: mouridismen, där har dom figurer som kallas Bye Fall´s, det är efterföljare till grundaren Ahmadou Bambas högra hand.  Dom klär sig i trasor, och odlar rastaflätor och är lite allmänt fria outsiders. Grundaren är svart, senegales, och muslim, ungefär som Haile Sellassie är det då, men etiopier och kristen då.


Kan man bara ha gudar, profeter som liknar en själv?
Om man aspirerar på att få ha ett finger med i spelet, och inte vill blott underkuva sig andras ordningar, då måste man styra upp det.
Jag, vad har jag för ambition med mina gudar, coh vad är det jag tordes vilja styra upp?
Inga, inget, som om mitt fullständigt maktlösa tillstånds enda uppkäftighet tillåter: Inga Gudar! 
Och det ÄR ju uppkäftigt, rebelliskt rentav, så hotande. Men en är inget hot. Så därför blir man lätt utmanövrerad, söndrad, inte alls härskande. Men lite fri, fri i den lilla lilla enklaven jag som bor i det rum där ingen annan gudspatriark redan fyllt upp. En tandlös under sängen religion liksom.  


Hur som helst.


Joe Cocker var magnifik där på scenen, vilka manér, och så förvånad jag blev av att se att han har varit ung, som om jag trott att han varit mysfarbror - you are so beautiful - alltid. 
With a little help for my friend



Kommentarer

  1. Jag såg också Woodstockdokumentären (tredje delen?) och insåg i min politiska korrekthet att artistuppbådet var obegripligt vitt och manligt.

    Det har jag aldrig tänkt på!

    Samtidigt pågick soulen någon annan stans.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: