lördag 5 december 2009

post-julhets

Efter advent gör jag i stort sett inget förrns den 22:a.
Jo, 21 fyller mama.
Det gör jag, också, inte fyller då, men firar.
Därutöver typ inget ... annat än att jag hyllar hyacinterna,
som i år står konstnärligt fria på ett stort fat på vilket också lite mossa å tre silvriga julkulor ligger.
Dom luktar fint, hyacinterna alltså.

Framåt tre i dag kom jag på att jag måste gå ut.
Tog en runda i Delsjön,
Skatås säger dom som springer.
Jag lufsar.
I dag i mörkret.

Natten kommer för fort.
Kom på nu att jag glömt middag.
Åtgärdades med att värma nåt gammalt.
Väntar på det nu.

Tänker under tiden på det här med varmluftsugn.
Den är strålande, men bränner ojämnt som fan.
SKA det vara så?

I dag känns som om jag bott i en bubbla.
Ibland talar folk om  saker med varandra,
jag har inte talat om någonting.
Känns det som.
Men det har jag:
pratat i telefon faktiskt.
Annars har jag telefonskräck.
Ett underligt syndrom att ha.
Jag tror jag fått det från skuld av att jag ringde min farsa för sällan, ändå var tanken att jag skulle bänka upp mig med syrran varje söndag, efter Fame, och ringa'n. Varannan söndag, för varannan var det hans tur.
Jag glömde. Ibland kollade man ju inte ens på Fame.

Vi pratade om hennes tonårsdotter som skär sig.
Inte just nu, det verkar gå i skov.
Sista skovet gått för dagen hoppas man.
Jag har alltid blivit överraskad av nån skit så fort jag trott att det varit lugnt, sa hon.
Jag lyssnade.
Det är märkligt hur orättvist livet tar och ger, tänkte jag.
Att dom orkar.
Tjejen med sin utvecklingsångest och mamman med sin skuld och oro.
Att man lär sig acceptera de system som blir ens egna.
Jag tänkte på det sen när jag körde bil, till affärn.
Att hon verkar "lycklig", det var väl att ta i men, "accepterande" i alla fall,  i det som är deras. De är öppna och hymlar inte med något.
Skrämmande öppet.
Stum av beundran for jag vidare i det vi inte rår över eller förstår.
Bara jag som håller på och drar i mina omständigheter hela tiden och kritiserar.
Sertralin, tänkte jag på med ett frågetecken efter.

We have to eat now, ropar A.
Färdigt. Punkt.

Men visst, jag talade, eller kanske inte just talade, jag lyssnade, berördes, hörde. Min bubbelkänsla kom sig nog av att jag var så osynlig i det.
Men, inser jag nu, det är klart att jag blev synlig i hennes värld, där hon fick ösa av sig.
Att det verkar bli mitt livskall måste jag nog dra i lite, en vända till bara?

Mat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar