Fortsätt till huvudinnehåll

Ärligt talat.


Jag skiter i alla tantvarningar.
Va fan e de?
Jag gillar att ställa fram en kopp till min blivande make, jag gillar att sätta bröd i rosten (inte rosta dem), gillar att ställa fram en tom frukostskål, ställa fram smör och ost.
Det är för att lämna valet öppet som jag bara ställer fram, utan att fylla i och göra klart, bre t.ex..
Han kanske vill äta något annat.

När jag far fram i köket under min bästa tid: frukosten, så har jag bara en sån lust att svepa med grejer till alla mina andra familjemedlemmar.
Och jag gör det.
Hela tiden.
Lägger fram grejer.
När de inte ser.

Inte alltid, förstås.
Men, det är en annan dag.

Jag gillar annars att öppna locket på, och känna suget i käften redan innan jag fått sommarens hemkokta vinbärssylt i munnen. Doften av tinande saffransbullar och draget som varmluftsugnen orsakar i köket där jag oftast sitter med datorn klingar högt som Orsa Spelmän. Skiter i tantvarning på det också.
Klinga mina klockor!
Och Åsa Jinder. Det är fint alltså.
I dag hörde jag en sopran sjunga Stilla natt, det var också vackert.

Nä, men: ärligt talat, tänkte jag när jag var på väg till p-huset:
Jag skiter i tantvarning, eller vuxenpoäng:
Va fan e de!
Nu får väl alla djävlar ramla in där de vill och jag skiter i vilket som blir mitt fack.
(Bara inte tjockis-facket, bara inte det).

Sen stängdes jag in i P-huset. Bommen vägrade öppna sig och därefter var biljetten förbrukad.
Man kan alltså bli igenbommad här, tänkte jag insiktsfullt allt medan jag tittade ut från sjätte plan ner på gatan med den grå kylan i det begynannde snöfallet.
Nu kunde man hur som helst trycka på en nödtelefon och prata med en vakt.
Tillslut öppnade dom motvilligt grinden.
Då var jag i det stadiet att jag kunde ha skrikit Fuck You era jävlar ÖPPNA grinden FÖRIHELVETE!
jag HAR ju BETALAT den förbannade BILJETTEN!

Ibland blir jag bara sketförbannad.
Arga-tanten, liksom.
Jag vet inte vad jag ska göra åt det?
Ta piller?
TANTPILLER kanske.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Raggsockor vs Silkesstay-ups

Plötsligt ler den där Elin Kling när hon dansar. Bjuder insidan utåt och är så äckligt härlig och supercharmig som man inte trodde att hon var när man först såg  poserna och maneren i det första Lets Dance programmet där hon förde sig som vore hon en representant för, en avatar rentav från en bloggtoppande modesajt i en av de största kvällstidningarna.  Där försökte hon förvirrat spela ut hela registret som hör till stigmat att tillhöra mediaeliten, de som gör det, levererar, kammar hem, hon spelade på en attityd som lämnade så mycket att önska mellan det som syntes och det man ville komma åt av genuin människa där bakom.  Är det bara den lilla fläck av sig själv som man kan presentera  i de sammanhang där hon oftast rör sig? Det verkade inte bättre. Efter juryns kritik har hon öppnat upp. Att sappa över till ettan och i Skavlan se hur Sapphire som skrivit boken Push vilken filmen Precious baserats på gör den här kontrasternas insikt ännu starkare. Antagligen är...