Jag skiter i alla tantvarningar.
Va fan e de?
Jag gillar att ställa fram en kopp till min blivande make, jag gillar att sätta bröd i rosten (inte rosta dem), gillar att ställa fram en tom frukostskål, ställa fram smör och ost.
Det är för att lämna valet öppet som jag bara ställer fram, utan att fylla i och göra klart, bre t.ex..
Han kanske vill äta något annat.
När jag far fram i köket under min bästa tid: frukosten, så har jag bara en sån lust att svepa med grejer till alla mina andra familjemedlemmar.
Och jag gör det.
Hela tiden.
Lägger fram grejer.
När de inte ser.
Inte alltid, förstås.
Men, det är en annan dag.
Jag gillar annars att öppna locket på, och känna suget i käften redan innan jag fått sommarens hemkokta vinbärssylt i munnen. Doften av tinande saffransbullar och draget som varmluftsugnen orsakar i köket där jag oftast sitter med datorn klingar högt som Orsa Spelmän. Skiter i tantvarning på det också.
Klinga mina klockor!
Och Åsa Jinder. Det är fint alltså.
I dag hörde jag en sopran sjunga Stilla natt, det var också vackert.
Nä, men: ärligt talat, tänkte jag när jag var på väg till p-huset:
Jag skiter i tantvarning, eller vuxenpoäng:
Va fan e de!
Nu får väl alla djävlar ramla in där de vill och jag skiter i vilket som blir mitt fack.
(Bara inte tjockis-facket, bara inte det).
Sen stängdes jag in i P-huset. Bommen vägrade öppna sig och därefter var biljetten förbrukad.
Man kan alltså bli igenbommad här, tänkte jag insiktsfullt allt medan jag tittade ut från sjätte plan ner på gatan med den grå kylan i det begynannde snöfallet.
Nu kunde man hur som helst trycka på en nödtelefon och prata med en vakt.
Tillslut öppnade dom motvilligt grinden.
Då var jag i det stadiet att jag kunde ha skrikit Fuck You era jävlar ÖPPNA grinden FÖRIHELVETE!
jag HAR ju BETALAT den förbannade BILJETTEN!
Ibland blir jag bara sketförbannad.
Arga-tanten, liksom.
Jag vet inte vad jag ska göra åt det?
Ta piller?
TANTPILLER kanske.
Va fan e de?
Jag gillar att ställa fram en kopp till min blivande make, jag gillar att sätta bröd i rosten (inte rosta dem), gillar att ställa fram en tom frukostskål, ställa fram smör och ost.
Det är för att lämna valet öppet som jag bara ställer fram, utan att fylla i och göra klart, bre t.ex..
Han kanske vill äta något annat.
När jag far fram i köket under min bästa tid: frukosten, så har jag bara en sån lust att svepa med grejer till alla mina andra familjemedlemmar.
Och jag gör det.
Hela tiden.
Lägger fram grejer.
När de inte ser.
Inte alltid, förstås.
Men, det är en annan dag.
Jag gillar annars att öppna locket på, och känna suget i käften redan innan jag fått sommarens hemkokta vinbärssylt i munnen. Doften av tinande saffransbullar och draget som varmluftsugnen orsakar i köket där jag oftast sitter med datorn klingar högt som Orsa Spelmän. Skiter i tantvarning på det också.
Klinga mina klockor!
Och Åsa Jinder. Det är fint alltså.
I dag hörde jag en sopran sjunga Stilla natt, det var också vackert.
Nä, men: ärligt talat, tänkte jag när jag var på väg till p-huset:
Jag skiter i tantvarning, eller vuxenpoäng:
Va fan e de!
Nu får väl alla djävlar ramla in där de vill och jag skiter i vilket som blir mitt fack.
(Bara inte tjockis-facket, bara inte det).
Sen stängdes jag in i P-huset. Bommen vägrade öppna sig och därefter var biljetten förbrukad.
Man kan alltså bli igenbommad här, tänkte jag insiktsfullt allt medan jag tittade ut från sjätte plan ner på gatan med den grå kylan i det begynannde snöfallet.
Nu kunde man hur som helst trycka på en nödtelefon och prata med en vakt.
Tillslut öppnade dom motvilligt grinden.
Då var jag i det stadiet att jag kunde ha skrikit Fuck You era jävlar ÖPPNA grinden FÖRIHELVETE!
jag HAR ju BETALAT den förbannade BILJETTEN!
Ibland blir jag bara sketförbannad.
Arga-tanten, liksom.
Jag vet inte vad jag ska göra åt det?
Ta piller?
TANTPILLER kanske.
Kommentarer
Skicka en kommentar