En stunds uppriktighet

Rev julkortet från den idiotiska mannen som jag dejtade förra hösten direkt, släppte bitarna i soptunnan innan jag hade passserat GÅ. Sitter folk och tvångsskriver kort till alla som de överhuvudtaget kan hitta adressen till?
Jag fick två kort det här året. Ett från honom, ett från mina ex- svärföräldrar.
Själv skickade jag nada, inte ens ett e-kort.
Om jag får vara uppriktig och sann vill jag inte skicka ett enda kort, inte tvångsmässigt höra av mig till intvingade bekanta. Om jag fick löpa linan ut skulle jag skita i allt det. Sen skulle jag känna mig så ensam så ensam, ändå. Men det är en het dröm, en förbjuden.
Fast i ärlighetens namn. Så mycket löst folk man ska bry sig om som inte ger ett djävla skit igen.
Min återkommande dröm är att bara va.
Ligga ner, lyssna på fåglar och höra löven susa.
Ha kontakt med dem jag älskar.
För det är ju uppriktigt sagt bara med dem som umgänge ger något. I övrigt föredrar jag att tänka, läsa, filura på nätet. Hur mycket mer stimulerande är det inte? eller att arbeta?! Att arbeta befriar, som dom så visst sa. För att det är en inrutad tid där du inte förväntas göra något. En sån frihetskänsla det inrutade kan ge.
Däremellan är lite bus med A vitalt.

Men man ska stå upp och å hej å hå, ho ho ho.
Fick alldeles för lite av det med modersmjölken, kompetensen, självkänslan att ta för sig på ett naturligt och avpassat sätt. Nä, det jag gör är att le, och finnas till för andra. Och inte för att jag tror att andra är så djävla uppfyllda av hur jag funnits till för dem. De har väl inte märkt nåt.
Nä, för det mesta är man ingen, en osynlig, en som inte finns annat än som en eventuell parameter för någon annan att se sig i.

I somras på en fest sa min exsvärfar att dom saknade mig: "fattar du?", sa han sen för att förtydliga. Han var lite dragen. Vad saknade dom? Det gjorde mig illa till mods förstås. Men jag undrade ändå, vad?
Att jag var en som skulle ha lagat hemkokt sylt och odlat i det växthus min ex- man nu låter växa igen? Vi var förresten aldrig gifta.

Min nya man ser mig inte heller. Vi delar inte samma språk. Ibland är det höjdernas frihet även det. Att han bara älskar, obestämt vad. Jag vet inte om jag konstruerar den bilden, komplicerar och sätter mig själv i kylan på en sten, offrar, men min lott verkar vara att ha människor runt mig som inte har en aning om vad som rör sig innanför mitt pannben. Det är klassrymlingens gytter. Magister i en massa konstnärligt flum. Hur ska jag kunna konversera på de fester jag aldrig går på om sånt jag aldrig haft sammanhang för?

En gång hade jag en man som såg mig och lite till. Kultursnubbe från huvudstaden. Jag tror att han konstruerade mig. Skapade den han ville jag skulle vara. Och han hyllade hypade. Jag tog det för givet. Nu tänker jag med visst vemod att det var den epoken det.
  Min unge ser mig också. Vet lite om allt jag vet och gjort och kan. Det är stort. Det största faktiskt. I min lufsande tillvaro vet han att bakom den där anspråkslösa djäveln finns en glöd i hjärnan. Han har sett det. Tack. Han vet också att jag undviker.

Men min nya man. Min nya man. Vad ser han? Ibland står han här bredvid och undrar vad jag skriver. Jag säger inget. Skriver, säger jag bara och skrattar lätt undergivet. Jag har mitt, han har sitt, sina tankar. Ibland vill jag dit, ibland vill jag släppa in honom här, men! oftast går det sida vid sida, dag för dag bär lusten att bara va med honom, skratta, vara nära.

Gott nytt år!