Fortsätt till huvudinnehåll

En stunds uppriktighet

Rev julkortet från den idiotiska mannen som jag dejtade förra hösten direkt, släppte bitarna i soptunnan innan jag hade passserat GÅ. Sitter folk och tvångsskriver kort till alla som de överhuvudtaget kan hitta adressen till?
Jag fick två kort det här året. Ett från honom, ett från mina ex- svärföräldrar.
Själv skickade jag nada, inte ens ett e-kort.
Om jag får vara uppriktig och sann vill jag inte skicka ett enda kort, inte tvångsmässigt höra av mig till intvingade bekanta. Om jag fick löpa linan ut skulle jag skita i allt det. Sen skulle jag känna mig så ensam så ensam, ändå. Men det är en het dröm, en förbjuden.
Fast i ärlighetens namn. Så mycket löst folk man ska bry sig om som inte ger ett djävla skit igen.
Min återkommande dröm är att bara va.
Ligga ner, lyssna på fåglar och höra löven susa.
Ha kontakt med dem jag älskar.
För det är ju uppriktigt sagt bara med dem som umgänge ger något. I övrigt föredrar jag att tänka, läsa, filura på nätet. Hur mycket mer stimulerande är det inte? eller att arbeta?! Att arbeta befriar, som dom så visst sa. För att det är en inrutad tid där du inte förväntas göra något. En sån frihetskänsla det inrutade kan ge.
Däremellan är lite bus med A vitalt.

Men man ska stå upp och å hej å hå, ho ho ho.
Fick alldeles för lite av det med modersmjölken, kompetensen, självkänslan att ta för sig på ett naturligt och avpassat sätt. Nä, det jag gör är att le, och finnas till för andra. Och inte för att jag tror att andra är så djävla uppfyllda av hur jag funnits till för dem. De har väl inte märkt nåt.
Nä, för det mesta är man ingen, en osynlig, en som inte finns annat än som en eventuell parameter för någon annan att se sig i.

I somras på en fest sa min exsvärfar att dom saknade mig: "fattar du?", sa han sen för att förtydliga. Han var lite dragen. Vad saknade dom? Det gjorde mig illa till mods förstås. Men jag undrade ändå, vad?
Att jag var en som skulle ha lagat hemkokt sylt och odlat i det växthus min ex- man nu låter växa igen? Vi var förresten aldrig gifta.

Min nya man ser mig inte heller. Vi delar inte samma språk. Ibland är det höjdernas frihet även det. Att han bara älskar, obestämt vad. Jag vet inte om jag konstruerar den bilden, komplicerar och sätter mig själv i kylan på en sten, offrar, men min lott verkar vara att ha människor runt mig som inte har en aning om vad som rör sig innanför mitt pannben. Det är klassrymlingens gytter. Magister i en massa konstnärligt flum. Hur ska jag kunna konversera på de fester jag aldrig går på om sånt jag aldrig haft sammanhang för?

En gång hade jag en man som såg mig och lite till. Kultursnubbe från huvudstaden. Jag tror att han konstruerade mig. Skapade den han ville jag skulle vara. Och han hyllade hypade. Jag tog det för givet. Nu tänker jag med visst vemod att det var den epoken det.
  Min unge ser mig också. Vet lite om allt jag vet och gjort och kan. Det är stort. Det största faktiskt. I min lufsande tillvaro vet han att bakom den där anspråkslösa djäveln finns en glöd i hjärnan. Han har sett det. Tack. Han vet också att jag undviker.

Men min nya man. Min nya man. Vad ser han? Ibland står han här bredvid och undrar vad jag skriver. Jag säger inget. Skriver, säger jag bara och skrattar lätt undergivet. Jag har mitt, han har sitt, sina tankar. Ibland vill jag dit, ibland vill jag släppa in honom här, men! oftast går det sida vid sida, dag för dag bär lusten att bara va med honom, skratta, vara nära.

Gott nytt år!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Konflikt?

Nu i efterhand tänker jag på det underligaste som hände i Agenda när Åkesson och Shyman debatterade. Åkessons underförstådda förslag att skicka ut alla utlandsfödda män eftersom de - enligt statistik som dom, alltså institute-SD,  ska presentera i veckan - begår flest våldtäkter i landet har en för Åkesson ännu grumlig orsaksförklaring. Driver han sin tes hela linan ut, samt - som han gör i öppen debatt - förkastar socio- ekonomiska faktorer som orsak till den högre representationen för utlandsfödda i våldtäktsdomar, då erkänner han precis samma tankegods och ide som genomsyrar F!:en patriarkal könsmaktsordning. Vad ska han göra med den uppfattningen i andra frågor?

Dagen i dag

Jag tar min andra kopp, starkt kardemummakaffe. Då tänker jag på Peace på Ett rum med utsikt , tänker på hennes kaffedrickande framför fönstret med den metertjocka fönstersmygen och det vidsträckta skånska snölandskapet framför, vad tänker hon på i dag? I DN läser jag om flickor med ADHD och då funderar jag på Victoria som kämpat och kämpar men ibland glömmer att se hur begåvad och extravagant elegant hon är. Mitt kaffe svalnar som kaffe gör och det är bara en annan fas och jag vet att någonstans i den här stan sitter en Smultron och funderar över sin uppsats och kanske flyr hon ner under täcket med Kungens alla frillor för att slippa den ett tag. Och jag tänker på Wettex som är på väg till Stockholm med ett alldeles för späckat schema men väl så nyrakad och förberedd med både femtioelva strumpbyxor och raggsockor, må hon få kraft att orka. Ute ett milt och mycket långsamt snöfall. Jag känner mig tjock. Tappade fem kilo men har nu under två veckor ätit upp dem antar jag. Varför...