Fortsätt till huvudinnehåll

Rädslan för allvar ...

Ja, om han nu sitter där med eftertankens skurna obehagsvätskor i kroppen, så tycker jag nog att han har all rätt till det,
Roy Andersson alltså, en gigant, en legend, som fick sitta där i den vinröda fåtöljen i ett så futtigt smått Här Är Ditt Liv.

Ur: Du Levande, 2007


Ett klipp där en ung Roy A säger till en reporter visar en blank ung regissör to come: "Det finns i dag en tendens att förytliga ... inte bara filmerna men också debatten kring problematiken, det verkar inte finnas någon som egentligen har det som sitt arbete som riktigt seriöst och allvarligt sätta sig in i vad det egentligen betyder /.../ "

Tidigare i programmet ofattbart fritt från analytiskt innehållsligt stoff har Andersson talat om Fientligehten mot det klara tänkandet - ett uttalande som han säger sig ha snott från en frans sociolog (sa han Loui Vacant?)  som om samtiden  konstaterat att  Vi är rädda för allvar, rädda för klart tänkande. varför man är rädd för det är ju förstås för att det står för ifrågasättandet, menade Andersson.

Ur: Du levande, 2007

Jepp, Oldsberg, hur kunde du släppa förbi referenser till just detta i Anderssons framför allt två senaste filmer: Sånger från andra våningen och Du levande? Du levande vet jag inte ens om den nämndes. Tre minuter i hela prorammet det brändes till och bjöds på öppningar av en lättpratad öppen och tålmodig regissör, men sen fick tjocka släkten fylla ut, som om det finns ett koncept, en genre där dessa ska in, för publikens snyltlystnads skull eller för rädslan för allvaret, på grund av lojheten eller bara det slappt förljugna tänkandet? Vem vill egentligen se ungarna, brorsorna, hela grejen, om det inte lägger nåt till kontextens betydelse, här för Anderssons ursprung, vad det gjort för ställningstagandet som han håller högt i film efter film: slaget för den lilla människan?  men i Här är Ditt Liv finns dom där bara som figurer: kliv fram liksom, visa dig, säg vad du heter, gå vidare ... och som så blev det ju bara pinsamt genant att en Svensk stolthet med egen utställning på Museum Of Modern Art i NY inte förärades större respekt än så.




Man hoppas juh att Andersson har sin egen Maret Koskinen så som Bergman hade. Så att hans idebygge får den förtjänade analysen och blir rätteligen belyst av klart tänkande.

Läs om programmet:
Expressen,  Svt

Kommentarer

  1. Missade det,men kanske ändå inte missade något.

    SvaraRadera
  2. Ah, jag med men kollade svt play. FAst, jag hade nog itne velat missa, men så är jag ju ett fan också, av R.A alltså. TÄnk dig, från potatishandlarson till egen avdelning på MOMA!?! Galet!

    SvaraRadera
  3. Börjar känna mig tjatig... men, "den dag då reflektioner och det något djupare blir kommersiellt gångbart", då... kanske...

    Eller är jag bara cynisk (och "elitistisk")?

    SvaraRadera
  4. RoSt, kommer det att bli det, kommersiellt gångbart? Kanske måste kapitalismen och det kommersiella byta fokus? men det kommer inte byta fokus, för det har inga ögon, ett blint djur, det är vi som får göra det ...

    SvaraRadera
  5. Är aningen skrajsen att du har rätt i det...

    Men, väntar barrikaderna så är det bara att kavla upp skjortärmarna...

    Allt gott!

    SvaraRadera
  6. Såg bara några minuter av slutet och det kändes helt fel. Roy Andersson i ett sånt program? Där vi radar upp gamla bekanta- snabbt in, snabbt ut. Rädslan för allvaret finns kanske inbäddad i programmets själva idé. Lagom rörande, lagom av allt. Ett liv ska klaras av på ett fåtal minuter, då måste man välja. Vad är mest angeläget? Jag var inte ledsen över att ha missat det.

    Min blogg vilar tillsvidare.

    SvaraRadera
  7. RoSt, hur ser dom barrikaderna ut, vart går man? Vad säger man?

    Smultron! HEEEJ! och så skönt att se dig, jag vet alltför väl att din blogg vilar!
    Visst, programiden är den, och man undrar varför, det är liksom två perspektiv man bör ta hänsyn till, publiksiffrorna och respekt för huvudpersonens gärning. Galet tomt, emellanåt, förutom där underhållningen ligger i att personen blinkar och lyser ...

    SvaraRadera
  8. "Barrikaderna" kopplade jag till din utsaga i kommentaren innan: "det är vi som måste göra det"... Håller fullkomligt med! Dock var min fortsättning med barrikaderna aningen klumpigt formulerad och svävande, eftersom jag menar att just "vi" är barrikader och vidare också bör ställa oss på desamma (symboliskt sett i båda fallen)...

    Betraktar exempelvis din blogg som en barrikad och tror mig veta det finns möjligheter att någon besökare får sig åtminstone en tankeställare...

    Allt gott!

    SvaraRadera
  9. RoSt, vi är redan där, uppenbarligen inspirerar varandra, och hittar kraft, hittar vår vilja att fortsätta vägen ... Tack för din support! TACK!

    SvaraRadera
  10. Nöjet är sannerligen på min sida!! =)

    Trevlig helg!!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: