Det händer att det sitter små trötta barn i barnstolar i baksäten i bilar i bilköer. Runt om i Sverige är dom på väg hem på fredagarna, lutade mot plåten, nära nära trafikkarusellen därute, farorna hastigheterna, där sitter dom och funderar, lever, fantiserar (om vad?).
Ett obevakat ögonblick så kan det knycklas i hop det som avskiljer barnkroppen mot den yttre världen.
Jag sitter i den sista solen och dricker en flaska biodynamisk jos från Saltå Kvarn.
Antroposoferna som fått sig en ny granskning den här gången på Flashback i efterdyninganra av den unga man som valde att ta sitt liv där i en direktsänd uppladdning av bilder. Han hade vuxit upp där, hos antroposoferna i Järna, och hans mamma hade bl.a. varit föremål för en lång kvalitativ intervju i nån rapport där författaren,studenten försökte visa hur man kan skriva initierade livsberättelser av intervjustoff.
Flashback, älskade hatade.
En familj outad, och egentligen ... vad ska man gömma, och varför?
Det är ändå så det ser ut i huvet på folk. De som skrattade hejade på, för att de var rädda för allvaret, och för sig själva.
Innan dess satt också dom som små mjuka dockor i bilbaksäten, framåtvända. En del sitter bakåtvända bak. Det verkar orimligt.
Familj. Det var ändå det finaste. Den finaste tiden i livet.
Innan dess att jag satt på stolen i solen med min jos gick jag med P1 i öronen, hörde program om tillräckligt dåliga föräldrar. Föräldrar kom i håg det! Ni är i den finaste tiden av livet. Misströsta inte!
För utifrån ser ert liv så fantastistkt ut.
Kommentarer
Skicka en kommentar