Fortsätt till huvudinnehåll

Barn på väg

Det händer att det sitter små trötta barn i barnstolar i baksäten i bilar i bilköer. Runt om i Sverige är dom på väg hem på fredagarna, lutade mot plåten, nära nära trafikkarusellen därute, farorna hastigheterna, där sitter dom och funderar, lever, fantiserar (om vad?).
Ett obevakat ögonblick så kan det knycklas i hop det som avskiljer barnkroppen mot den yttre världen.
Jag sitter i den sista solen och dricker en flaska biodynamisk jos från Saltå Kvarn.
Antroposoferna som fått sig en ny granskning den här gången på Flashback i efterdyninganra av den unga man som valde att ta sitt liv där i en direktsänd uppladdning av bilder. Han hade vuxit upp där, hos antroposoferna i Järna, och hans mamma hade bl.a. varit föremål för en lång kvalitativ intervju i nån rapport där författaren,studenten försökte visa hur man kan skriva initierade livsberättelser av intervjustoff. 
Flashback, älskade hatade.
En familj outad, och egentligen ... vad ska man gömma, och varför?
Det är ändå så det ser ut i huvet på folk. De som skrattade hejade på, för att de var rädda för allvaret, och för sig själva.
Innan dess satt också dom som små mjuka dockor i bilbaksäten, framåtvända. En del sitter bakåtvända bak. Det verkar orimligt.
Familj. Det var ändå det finaste. Den finaste tiden i livet.
Innan dess att jag satt på stolen i solen med min jos gick jag med P1 i öronen, hörde program om tillräckligt dåliga föräldrar. Föräldrar kom i håg det! Ni är i den finaste tiden av livet. Misströsta inte!
För utifrån ser ert liv så fantastistkt ut.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör:




Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...