söndag 24 oktober 2010

En Lördag

Vaknar i helvetesvarmt sovrum, hinner piska upp stämningen, säga till mannen att golvvärmen stänger man av när man lägger sig, inte på, öppnar verandadörren, grannens katt kommer in, försöker få ut den i trapphuset, lyckas, lägger mig, mannen påstår att alkisarna kommer ramla in i sovrummet snart, jag säger jag ska stänga när vi får luft i gen, kommer på att grannen kanske inte alls har sin ytterdörr öppen på natten så som dom brukar ha på dagen, går upp igen, och släpper ut katten i regnet. Mannen klagar fiskande på att jag sällan gör så god frukost som när vi har ungdomarna hemma, jag går upp och gör just en sån god frukost, mannen drar ut på tiden, radband, bön, jag väntar, jag klär på mig, jag hämtar tvätten i källarn, när jag kommer upp kastar jag kläderna på golvet, säger att det fantamej var sista gången jag gjorde nån djävla frukost, och så går det i gång. Jag äter själv. Mannen skriker på sitt hemspråk. Det är bra, jag vet att han säger att jag är en idiot men det gör mig inget. Jag tänker mest på grannarna. Nu, två år senare har jag förstått att skrikande måste periodiseras, om en skriker, kan inte den andra göra detsamma, det blir katastrof. Det är bra om man går ut ur rummet, om man avlägsnar sig, inte triggar, min mans hjärna, och min med för den delen, har svårare med bromsandeprocesser, är det i gång? då är det i gång. När jag hör att han dalar i intensitet säger jag att det räcker nu. Scccch. Och nog hör jag att han går ner för växel. På grund av miss i logistik möts vi i sovrummet, jag klär mig, han klär sig, och det sjätte sinnet känner av att stämningen är en annan plötsligt. Jag andas. Han vänder sig om och säger att han tycker om mig, i alla fall. Vi skrattar plötsligt.

Sent på kvällen när jag kommer tillbaka hem efter en dags göranden på byn välkomnar mannen i dörröppningen, ljuset, värmen, han och matlukten strömmar emot när jag tar trappan upp. Vi lägger oss på sängen en stund och tittar på hur överkastets små speglar blinkar i taket. Vi är det knäppaste paret i hela stan, säger han.

3 kommentarer:

  1. Två knäppisat med mycket värme och stora hjärtan! =)

    SvaraRadera
  2. Ja, du det är verkligen sant, stora hjärtan, och allt vad det innebär av att man får ta också det som är baksidan av det ... höga berg och djupa dalar, mend et är snällt ... mycket snällt.
    Precis som du RoSt!

    SvaraRadera
  3. Man tackar... och rodnar... =)

    SvaraRadera