Fortsätt till huvudinnehåll

Retur tur.

Ringde killen på resebyrån.
Satt tyst och tänkte att man kanske borde bli upprörd och kräva.
Man kanske borde det, för själva respekten och den därpå följande betjäningen.
Hur kan man liksom losa en returbiljett?
Köpt som ombokningsbar men såld som ej bokbar.
Vem får rätt mot ett stort flygbolag, säger killen.
Ja, jag förstår, säger jag. Som ju gör det, inser faktat.
Som resulterar i att han måste åka via Istanbul och stanna där två dar.
Men, för det krävs visum, och nåt visum går inte attt få.
Så, här är vi.
Utan retur och med ett visum som går ut.
Jag sitter tyst. Resebyråkillen knapprar på datorn.
Jag tänker lojt att det ordnar sig.
Den verkligt maktlöses sista plan är det irrationella hoppet.
Därefter kommer nederlag, hopplöshet, när allt är oåterkalleligt förlorat går det inte ens att trösta sig med jolm.
Men så plötsligt.
Nu har det ordnat sig, säger han efter en som det känns evighetslång tystnad.
Via Bryssel, och vidare till Dakar.
To Afrique, i alla fall.
Säkert att ni inte vill stanna i Istanbul, säger killen.
Jag skrattar inställsamt. En sån komiker att kosta på sig.
Då tänker jag att jag visst kan hålla en fana högt om att vara mesigt förstående för resten av livet. Vore väl autentiskt.
Ända tills jag adhd:ar mig igen.

När jag lagt på inser jag att det här har varit två månaders ovisshet som säkert på nåt sätt har satt sina stressspår.
Så jag ställer mig framför spegeln en stund med den avlagda telefonen i handen och försöker känna efter.
Försöker fråga kroppen: hur har det här påverkat dig?
Ganska tyst där inne från. På utsidan ser det ut som tönt alltihop.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: