Fortsätt till huvudinnehåll

Friskt och svettigt

Jag går laget runt, ansikte för ansikte, kropp för kropp. En samling kvinnor, ja det kan väl vara sådär tjugoen stycken som står där i ringen runt den rödvitklädda ledaren.
Alla vi som trotsat latheten, ursäkterna och livstristessen och gått iväg.
Jag blir varm och tänker att här hoppar vi liksom. Tysta, för ingen säger nästan inget på hela den timme som det varar. En och annan avundsjuk, men också uppskattande blick på den i den bättre formen, i den starkare och snyggare kroppen.
Bara kvinnor i dag. Mellan 22 och femtioåtta ungefär.

Här hoppar de. Inte för hoppet om det så mycket bättre livet men för att förvalta det man har och för att skjuta vemod och stelhetens åldrande något lite framför sig.
Mina armhävningar går bättre än förra gången. Allt går bättre. Bara hoppandet då som tynger ner sig i dyn av två stockar till ben som inte alls vill nåt schvung.
Fotmusklerna krampar, allt krampar.
Jobbar jag mig mot en infarkt, tänker jag för hundrasjuttionde gången.
Jag vet inte. Några säger att somliga går vid förti, andra vid femti och några vid sexti. Cancer eller hjärtat.
Men, det kan vara biverkningar från medicinen också.

En fredagkväll på Friskis. De ohippa hoppar. Slår ihjäl ytterligare tid av livet för att få igen med besked.
Ansikte för ansikte, några leenden, några nöjda miner.
Det är så bra det blir, med den svettiga nöjdheten.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…