Fortsätt till huvudinnehåll

Friskt och svettigt

Jag går laget runt, ansikte för ansikte, kropp för kropp. En samling kvinnor, ja det kan väl vara sådär tjugoen stycken som står där i ringen runt den rödvitklädda ledaren.
Alla vi som trotsat latheten, ursäkterna och livstristessen och gått iväg.
Jag blir varm och tänker att här hoppar vi liksom. Tysta, för ingen säger nästan inget på hela den timme som det varar. En och annan avundsjuk, men också uppskattande blick på den i den bättre formen, i den starkare och snyggare kroppen.
Bara kvinnor i dag. Mellan 22 och femtioåtta ungefär.

Här hoppar de. Inte för hoppet om det så mycket bättre livet men för att förvalta det man har och för att skjuta vemod och stelhetens åldrande något lite framför sig.
Mina armhävningar går bättre än förra gången. Allt går bättre. Bara hoppandet då som tynger ner sig i dyn av två stockar till ben som inte alls vill nåt schvung.
Fotmusklerna krampar, allt krampar.
Jobbar jag mig mot en infarkt, tänker jag för hundrasjuttionde gången.
Jag vet inte. Några säger att somliga går vid förti, andra vid femti och några vid sexti. Cancer eller hjärtat.
Men, det kan vara biverkningar från medicinen också.

En fredagkväll på Friskis. De ohippa hoppar. Slår ihjäl ytterligare tid av livet för att få igen med besked.
Ansikte för ansikte, några leenden, några nöjda miner.
Det är så bra det blir, med den svettiga nöjdheten.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...






Mediekommunikation?