Friskt och svettigt

Jag går laget runt, ansikte för ansikte, kropp för kropp. En samling kvinnor, ja det kan väl vara sådär tjugoen stycken som står där i ringen runt den rödvitklädda ledaren.
Alla vi som trotsat latheten, ursäkterna och livstristessen och gått iväg.
Jag blir varm och tänker att här hoppar vi liksom. Tysta, för ingen säger nästan inget på hela den timme som det varar. En och annan avundsjuk, men också uppskattande blick på den i den bättre formen, i den starkare och snyggare kroppen.
Bara kvinnor i dag. Mellan 22 och femtioåtta ungefär.

Här hoppar de. Inte för hoppet om det så mycket bättre livet men för att förvalta det man har och för att skjuta vemod och stelhetens åldrande något lite framför sig.
Mina armhävningar går bättre än förra gången. Allt går bättre. Bara hoppandet då som tynger ner sig i dyn av två stockar till ben som inte alls vill nåt schvung.
Fotmusklerna krampar, allt krampar.
Jobbar jag mig mot en infarkt, tänker jag för hundrasjuttionde gången.
Jag vet inte. Några säger att somliga går vid förti, andra vid femti och några vid sexti. Cancer eller hjärtat.
Men, det kan vara biverkningar från medicinen också.

En fredagkväll på Friskis. De ohippa hoppar. Slår ihjäl ytterligare tid av livet för att få igen med besked.
Ansikte för ansikte, några leenden, några nöjda miner.
Det är så bra det blir, med den svettiga nöjdheten.