Klippt

var det här. Ny frilla.
Knappast. Ser ut som förut, men lite piggare, kan man väl säga.
Självföraktet dippade bottennotering där i stolen på vilken den höstvita solen sken från två håll.
Såg fördjävla blek ut, gråhårig i utväxten, och med ansiktsdragens nedfallna linjer som kontrasterades mycket noga av skuggor och ljusspel. Jag vämjdes av spegelbilden.
Och jag sa det till na, sa att jag måste få en frilla så att jag slutar sätta upp håret hela tiden eftersom mitt hårfäste är så där alltså.
Den unga Julia Roberts krulliga guldhårspuman sa då till mig att ingen är perfekt!
Herregud! utropade I tyst till me.
  - Nu får det väl tammejfan räcka med självömkan.
Så var det sagt.
Man måste till botten, sägs det.
Här slog mitt emot.