Fortsätt till huvudinnehåll

Om ...

Läser om folk på olika bloggar,
mest från Stockholm förstås.
Dom är i och med och på,
mitt i allt,
med allt.
En som fotat för nåt magazin men som hoppat o nu fri-lansar, säljer, smetar sig och knäcker bl.a. som fotolärare, finns för tillfället i Tokyo och publicerar fantastiska foton därifrån.
Hög kontrast. Mycket färg. Absolut form, men innehåll?

Vad publicerar jag?
Från mitt totala ointresse av flash kommer ingenting.
Tänk om man kunde göra som hon, i Virginia, eller var hon är?
Den kvinnliga fotografen som gräver där hon står.
I såna projekt finns densitet.
Och en sällsam mening? Barn, död, natur vs kultur, tid.
Sally Mann va? Jo, det är hon:
Sally Mann. Snygg är hon också.

"Idag, då allt fler fotografer och fotobaserade konstnärer arbetar med ny digital teknik, väljer hon fotografiets ursprung och utvecklar det till sina egna bildvärldar."
skriver Kulturhuset inför en utställning där 2007














Så modigt, att förutsättningslöst gå mot strömmen. Och sen bli just så älskad och beundrad som alla som ränner med forsen vill.
Det känns som om tiden är en annan för Sally Mann. Som om den går långsammare.
Hommage till henne så här i söndags-ledan.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…