Fortsätt till huvudinnehåll

Självkänsla

Läste vad Agneta Sjödin sa i tidningen Må Bra.
Om självkänsla.
För dålig och du uppehåller dig i tankar på vad andra sa: om Dig, hur andra såg: på Dig, vad andra tänkte: om Dig. Det ältas, runt, runt, runt.

Min hjärnkapacitet ägnas storligen mestadels åt detta med
IDENTITET.
Kan inte komma undan.
Återkommer, igen och igen. Alltid samma spår.
Tillbaka till utgångspunkterna:
Vem är jag?

Den jag är i andra blir jag.
Så säger ju sextitalets identitetsteoretiker i alla fall ... ja, alltså Mead och Goffman och dom.
I den sociala speglingen blir jaget till.
Tro fan att man ängslar sig då.
Herregud!
I den här tidens tand tuggas inga omsorger precis, här sväljer vi ironier och hån till frukost.
Vad händer egentligen med såna som mig i en sån tid?
Vad händer med såna som jag, som går runt och speglar sig i kreti och pleti för att hitta sig, och när det i kreti och pletis ansikten mestadels återspeglas sunk och nedvärdering, hån och flin?

Men inte kan väl jaget konstrueras utifrån varenda djävla möte? kanske den logiskt tänkande frågar sig. Det skulle ju innebära ett kappvänderi som det man kan se i en vindflöjel som råkat hamna i en tromb.
Det finns ett I och ett me, säger Meads. Me är det objekt som förhoppningsvis I kan tala tillrätta. I är gener och kanske de tidiga objektsrelationerna.
Fick man kasst av de senare måste man sända ut me:et på uppdrag att försöka kalibrera sig med frågan:
Vem är jag? Duger jag? oavbrutet.
Det är det jag gör.

Agneta Sjödin tycks mena att hennes I blivit stort nu, mäktigt, att nu vet hon minsann sitt värde.
Ja, det var väl bra.
Men jag är skeptisk.
Handlar det inte mer om kontext för det sårade I:et.
Var bland såna som älskar dig och det ska bli bra.
Jag vet inte. Men ibland vill man så gärna ropa Hej!
Och göra sig stor i andra. Det vore väl förresten ganska bra som strategi: att konstruera bilden av mig i andra så att när jag letar efter reaktionerna jag bara ser gott.
Mer PR och marknadsföring åt ALLA.

Mmmm.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör:




Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...