Men va det inte hon som gjorde Nattportieren?
My god, så länge sen och med vilken känsla jag såg den filmen! Mitt i natten, mitt i sommaren, varm luft, tät luft, öppna fönster, klibbig hud och pappalångbens mot blomtapeterna i vardagsrummet där jag satt uppkrupen i soffan och förundrades över att det ens görs såna filmer.
Mot södern sen, Vers le Sud. Medelålders kvinnor som drog till Haiti för värmens skull, ja männens och solens alltså. Old story, vit desperat och medelålders kvinna knullar mörka män i Karibien(i alla fall i den här filmen). Filmen var ett försök till undersökning om exploateringen mellan rik och fattig, mellan fri och ofri, mellan mörkbrun och blekbeige.
Ibland när man tänker tillbaka kan man förundras över med vilken förkänning somligt beskådas. Som om jag på nåt sätt redan visste när jag såg den filmen att det skulle bli mitt öde. Att jag tänkte göra det. Exploatera varm mörk man från södern. Och förstås bli exploaterad själv, åt andra hållet, för det ger och det tar.
Den filmen sågs också sent sent på natten, på bärbar dator däremot; i sängen, skivan hackade minns jag, hyrfilmen repig som så ofta hyrfilmer är. Fast jag minns att jag såg den i omgångar, diverse avbrott av olilka anledningar. Och nånstans visste jag alltså när jag såg det att det skulle bli så. Bara en fråga om när.
Filmen var riktigt fint stämd i både tempo och innehåll. Inte alls så självklart antisympatisk. Ungefär som det är med över och underlägen. Under i en del, över i en del, sucktande torsk på somligt och en ointaglig härskare över annat. Även om huvudsaken, huvudrollen, det väsentliga i tilltaget är fullständigt ofritt för den som inte har fler val än just detta. Den som inte har andra val måste gå med henne, eller honom. Det kommer jag - var inte rädda - aldrig att sluta minnas. Det är såret, mitt hjärtats salt och även hans.
Min man är stolt. Men ibland tror jag verkligen att han skäms över att folk tror honom om att vara tagen på det viset. Då knycker han på allmän plats. Som när vi går tillsammans och han plötsligt får för sig att inte vilja hålla min hand eller ge mig en hastig puss. När det händer brukar jag blanda ihop det och intala mig att det är för att han inte är van från sitt hemland att man får göra så utan att väcka anstöt. Det handlar om kontext. Habituskomplex la komplex. Allting växlar och rör sig, status och gestus är olika var gång.
Till vårt försvar tänker jag på oss som barn med cyklop och grodfötter omkringtumlande i en lagun, storögt tittande på varandra, tittande in i varandra, alltmedan vi snurrar runt runt i vattnet bland söta och så färgglada fiskar. Leende. Ungefär så känns närheten och omedelbarheten i vår kontakt, vår andning.
Jag säger till mig själv att det är mötet med mitt liv. Inte med mina föreställningar, och framför allt inte med andras föreställningslekar, såna som brukar bli klyschor i mindfulnesshandböcker.
Nä, vi är ingen klyscha. Vi är två människor. Vi tog och blev tagna. Också av kärleken, vad den nu är.
My god, så länge sen och med vilken känsla jag såg den filmen! Mitt i natten, mitt i sommaren, varm luft, tät luft, öppna fönster, klibbig hud och pappalångbens mot blomtapeterna i vardagsrummet där jag satt uppkrupen i soffan och förundrades över att det ens görs såna filmer.
Mot södern sen, Vers le Sud. Medelålders kvinnor som drog till Haiti för värmens skull, ja männens och solens alltså. Old story, vit desperat och medelålders kvinna knullar mörka män i Karibien(i alla fall i den här filmen). Filmen var ett försök till undersökning om exploateringen mellan rik och fattig, mellan fri och ofri, mellan mörkbrun och blekbeige.
Ibland när man tänker tillbaka kan man förundras över med vilken förkänning somligt beskådas. Som om jag på nåt sätt redan visste när jag såg den filmen att det skulle bli mitt öde. Att jag tänkte göra det. Exploatera varm mörk man från södern. Och förstås bli exploaterad själv, åt andra hållet, för det ger och det tar.
Den filmen sågs också sent sent på natten, på bärbar dator däremot; i sängen, skivan hackade minns jag, hyrfilmen repig som så ofta hyrfilmer är. Fast jag minns att jag såg den i omgångar, diverse avbrott av olilka anledningar. Och nånstans visste jag alltså när jag såg det att det skulle bli så. Bara en fråga om när.
Filmen var riktigt fint stämd i både tempo och innehåll. Inte alls så självklart antisympatisk. Ungefär som det är med över och underlägen. Under i en del, över i en del, sucktande torsk på somligt och en ointaglig härskare över annat. Även om huvudsaken, huvudrollen, det väsentliga i tilltaget är fullständigt ofritt för den som inte har fler val än just detta. Den som inte har andra val måste gå med henne, eller honom. Det kommer jag - var inte rädda - aldrig att sluta minnas. Det är såret, mitt hjärtats salt och även hans.
Min man är stolt. Men ibland tror jag verkligen att han skäms över att folk tror honom om att vara tagen på det viset. Då knycker han på allmän plats. Som när vi går tillsammans och han plötsligt får för sig att inte vilja hålla min hand eller ge mig en hastig puss. När det händer brukar jag blanda ihop det och intala mig att det är för att han inte är van från sitt hemland att man får göra så utan att väcka anstöt. Det handlar om kontext. Habituskomplex la komplex. Allting växlar och rör sig, status och gestus är olika var gång.
Till vårt försvar tänker jag på oss som barn med cyklop och grodfötter omkringtumlande i en lagun, storögt tittande på varandra, tittande in i varandra, alltmedan vi snurrar runt runt i vattnet bland söta och så färgglada fiskar. Leende. Ungefär så känns närheten och omedelbarheten i vår kontakt, vår andning.
Jag säger till mig själv att det är mötet med mitt liv. Inte med mina föreställningar, och framför allt inte med andras föreställningslekar, såna som brukar bli klyschor i mindfulnesshandböcker.
Nä, vi är ingen klyscha. Vi är två människor. Vi tog och blev tagna. Också av kärleken, vad den nu är.
Kommentarer
Skicka en kommentar