Fortsätt till huvudinnehåll

Frid Sisters

Istanbul. Dakar. Allting rör sig.

Spenderar natten i transit på Istanbuls flygplats. På rullbandet intill min tillfälliga campingplats tumlade ett fyrtiotal herrar insvepta i stora vita frottebadlakan omkring, någon föll, en hand sträcktes ut till hjälp, skratt och mummel på för mig främmande språk, rakade huvuden, jag undrade vad de trodde på, visste inte, i kylan deras fötter bara i tunna sandaler. Sådär  levs ett liv.

Den unga kvinnan från Guinea som ska till Sao Paolo för att köpa löshår att sälja till sina 'systrar' pekar på nagellacket när jag visar henne var mosken finns, det är nagellacket som hon målade på sig av Clarins provkollektion i Taxfreeshoppen för att hon tyckte att hon var värd det efter att ha betalat 16 euro för två påsar godis och en liten smakportionsflaska champagne. Vi försöker förstå varandra trots att vi inte pratar något gemensamt språk. Hon har högklackade sandaletter, tight t-shirt, tighta leggins, peruk.
"No no, natural" säger hon.
"Ah ha ...!" utbrister jag och förstår att det måste vara rent, tvättat, omålat för att be, vi går vidare, gratisprovar parfymer.

I Dakar varvar kvinnor mellan traditionella kläder och västerländska. De ser ut som drottningar på Sunset Boulevard allihop. Ingen oskriven lag om vem som får klä sig efter rang pressar in i fack, det finns en marknad för allaplånböcker. Att håret är enformigt naturligt har utvecklat en gigantisk tradition att fixa det, fejkat eller naturligt, flätat eller oflätat, påsytt eller pålagt, långt, kort, rakt, krulligt. De som knyter en huvudbonad om huvudet behöver inte tänka på frisyr. När man ber täcker man sig med en ofta tunn sjal med färgrika broderier. Ibland ser man heltäckta i svart, dem är minoriteter, ingen verkar  hindra sina döttrar från att framhäva de där outsägligt perfekta kropparna i tajta åtsmitande jeans och små toppar.  De olika islamistiska riktningarna som praktiseras har sina gurus och sina traditioner, och den påfallande svagheten för sufism och mystik traderar de traditionella Afrikanska sederna och riterna bra. Den här heterogena blandningen av uttryck fascinerar.

Under mina 7 veckor i Väst Afrika ser jag mixen av människors olika sätt att praktisera sina religioner, ser hur dem förändras, hur olika val görs, ser hur toleransen för dessa olika sätt finns Jag tänker på slöjorna. På täckningen. Där har man inga problem med varandra. Jag förstår inte varför vi i Europa har så förunderligt svårt att acceptera att aven våra traditioner innehåller begränsningar av människors friheter. Jag förstår inte hur vi i Europa alltid tror att vi har så djävla rätt i allt.

När jag frågar en av A's systrar  vad som är det bästa med att vara Senegalesisk kvinna, missuppfattar hon frågan, men svarar omedelbart:
-Att få ett jobb.
Det sämsta med att vara Senegalesisk kvinna är då givet:
-Att inte få jobb.

Varför är vi i Europa så fastnaglade vid att se uttryck för religionen före människors praktiserande av liv? Folk oavsett klädsel verkar ha samma slags drömmar: att kunna ta hand om sina barn, föräldrar, jobba, bo, drömma lite.

Vad är det för typ av referenser man använder sig av i mötet med islam så att rädslan blir så dominerande?  Varför ser man inte att moderniteten ser ungefär likadan ut oavsett land, oavsett religion. Att strävan oftast är densamma, att traditionerna präglas av platsens historiska traditioner och ritualer lika mycket som av religionens dekret. Vad är det som gör det så svårt att stå ut med olikhet?

Kommentarer

  1. Bra frågor du ställer! Dom bör stötas och blötas mer, mycket mer.

    SvaraRadera
  2. Smultron! det är frågorna som får hjärnan att vidgas, inte svaren ... så är det förstås. Kram

    SvaraRadera
  3. Nej, förstår det inte heller, västvärldens sätt att se på sig själv gentemot omvärlden. Vi och våra traditioner, vi och vår rätt. Mannen ser på nära håll och suckar över detta dagligen, hur ska vi kunna förändra.
    "det är frågorna som får hjärnan att vidgas, inte svaren ..." ja visst är det så, på alla plan. Bara vi vågar ställa frågorna. Kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: