A Sunday Kind of Love

Istanbul. Dakar. Allting rör sig. Spenderar natten i transit på Istanbuls flygplats. På rullbandet intill min tillfälliga campingplats tumlade ett fyrtiotal herrar insvepta i stora vita frottebadlakan omkring, någon föll, en hand sträcktes ut till hjälp, skratt och mummel på för mig främmande språk, rakade huvuden, jag undrade vad de trodde på, visste inte, i kylan deras fötter bara i tunna sandaler. Sådär  levs ett liv. Den unga kvinnan från Guinea som ska till Sao Paolo för att köpa löshår att sälja till sina 'systrar' pekar på nagellacket när jag visar henne var mosken finns, det är nagellacket som hon målade på sig av Clarins provkollektion i Taxfreeshoppen för att hon tyckte att hon var värd det efter att ha betalat 16 euro för två påsar godis och en liten smakportionsflaska champagne. Vi försöker förstå varandra trots att vi inte pratar något gemensamt språk. Hon har högklackade sandaletter, tight t-shirt, tighta leggins, peruk. "No no, natural" säger hon. ...

Fåglar sjunger, solen segar sig ut ur diset, i trädgården kommer grön strån upp ur de lökar jag tokhandlade mig sönder på i höstas. Jag har glömt vad. Ungarna har rensat rabatter, rensat huset, homemakeovrat, stiliserat, minimaliserat. Och så dimper vi ner med annu fler trummor, två Guinean balafoner, afrikansk traditionell medicin, prylar och sand, vänder upp och ner på ordningen, stökar, jag tror det skär lite inombords hos dem, för de hade det så bra tillsammans har i huset när vi var borta. Älskade ungar. Skatteåterbäring. Voila, vilken välkommen överraskning! Inget berg av olustigt saltade räkningar. Och så uppdrag granskning som glädjer mig eftersom jag än en gång insett att den tredje statsmaktens frihet inte kan underskattas i betydelse. Frid och frihet! Sängen för mjuk. Familjen så underbart omtänksam och kärleksfull. Så priviligierat. Jag ska ta bilen till MAXI, välja och vraka av allt som jag i min vildaste fantasi skulle kunna komma på att jag vill ha. Tacks...

I morse vackte jag a genom att stryka honom over pannan, jag far aldrig nog av hans lilla ansikte, han vaknade langsamt och motvilligt och nar han klippte med de trotta ogonen sa han att han alskade mig. det ar sa stort emellanat med karleken. daremellan brinner vara hjarnor i haftiga combats. vi ar mycket lika i temperament. han ar ljusare bara. Och nu ar jag dark och a very little bit, som han sager, vi har vart sprak, och det duger. Och jqg vet inte hur manga kilo jag tappat men this is africa, den har matkulturen passar mig, jag vet inte varfor, eller ar det varmen? sen hoppade jag ur sangen, upp fran madrassen ska vi saga, vi har vara rutiner nu i det har enkla livet, I love it, rutiner, sova, enkelt, litet, och i gar tankte jag att vi orkar lika mycket vi tva, ungefar, vi gar langt, vi star ut, vi hardar, och jag klagar lite mer men anda. jag har en mycket bra man!

Tillbaka i Dakar. Fattade forst after nagra dagar i gambia att rethostan bara var en slang av pollution fever. Att fardas med bil eller buss i Dakar ar att befinna sig i ett avgasmoln storre an det over Island. For hostan gav med sig. Nu ar den har igen. Strandliv. Lugna dagar darborta. Vaknade dock upp ur det forradiska semesterlugnet nar jag sag mig sjalv ga bredvid en polis pa vag till polisstationen och  a kom upp bredvid med sitt lilla huvud i en rosa cykelhjalm stottande vespan vi hyrt och forsokte forhandla om fri lejd. Vake up, Mrs S! sa nagot inom mig. jag hade filmat dem i en vagkontroll dar de for att djavlas tvingade av a fran vespan for att folja med in i det lilla anslutande huset for att, ja vad: fucka upp tillvaron for folk, kontrollera, fornedra. sa ar det dar, vi korde en natt stracka pa ca 10 km, pa den vagen passerade vi 3 polisavsparrningar dar man forvantas stanna till och vara beredd att visa papper pa vem man ar och fordonets registrering; forsakring, skat...

I torsdags kvall sag vi The Day after Tomorrow. Sen horde vi att flyget lag nere. Marklig tillvaro. Stangd varld. Folk som ska ut harifran till Europa kan flyga till Spanien, men hur fulla ar tagen darifran? Folk is stuck. Men det gar ganska bra, off season here nu snart, sa det finns rum och det finns plats. Lugnt och stilla gar dagarna, semestrar verkligen, med sovmorgon, sen kaffe och nybakat brod av den sort vi foredrar och som the shop keeper tar in two av var dag for var skull. Har finns en shop i varje gathorn, ett hal i vaggen och dar salufors lite av varje, ar de pa god fot finns kyl och da kan du kopa kallt. I kvarteret dar vi bor blir det becksvart pa kvallarna, var fjarde hus kanske har elektricitet. Nar det blir morkt blir det morkt, man tander ljus. I dag var forsta gangen jag kande hur hettan stod stilla nar jag gick hit till mitt favorit internetcafe. Dagar pa stranden far varvas med lite stilla liv eftersom solfrossan ibland kan forvaxlas med Malaria och ge lite ...

Hur rann den inte ner i strupen dar jag satt med Arno under mig, nedanfor mig, pa den utmed flodens bank hangande baren av glasbalkong satt jag och sag Ponte Veccio i vantan pa att den plotsligt funna lokala favoritrestaurangen skulle oppna for kvallsmiddag, hur smakade den inte: Amaronen, den forsta jag nagonsin fatt? Servitrisen som val tyckte jag sag odsligt ensam ut dar jag satt kom for husets rakning med ett fat med ostar, och jag at alltsa de har salta smakrika ostarna till de Florentinska vinernas Rolls Royce och sag solen ga ner over bron dar guldsmederna hamrade och smidde sina glamorosa verk. I gar nar vi skulle ga hem efter en lang dag hos en familj hann det bli morkt och rejalt kallt inna vi kom i vag. Hungriga och frusna, ja det blaste kallt, tavlade vi om vem som kunde bracka den enes mathagringar, min slutade med kall cherryjos, och sen Amarone och ostar, A ville ha grillad kyckling Afra. Mitt i allt det har fantiserandet passera...

Och ibland nar jag cyniskt passerar en extremt tat folkhop, som har i Gambia visserligen lyser med sin franvaro aven om ett hus bakom muren kan befolkas av ett tjugotal, dar fattigdomen skriker i trasiga shorts pa dammiga barn av vilka det kommer en till och en till och en till var sasong, da matar en mening pa random i min hjarna: meningen med livet? vilken ar den? Finns det en sadan? Den Marslowska behovstrappans hogsta kast dar sjalvforverkligandet sags vara verkets krona? Hur det det ut har, i de dammiga barnens huvuden? Ocksa tanker jag nar jag laser Jeanett Winterssons Fyrvaktaren att i varje huvud hos de dar barnen jag ser sitter det en Jeanett och diktar upp dagarna langa gar maskineriet i varje litet huvud och tankarna flyter val kanske inte som hos JAmes Joyce men i samma strom aven om innehallet sakert ar annorlunda. Vad ar da meningen med livet? Pa en av dorrarna till ett av de manga husen som star omgardade av en mur i en sagolik tradgard med banantrad nat okant tra...

Nu tycker jag att Eurocentreringen och skulden och prinsessans oskuld verkat tillrackligt. Nu tycker jag att Afrikanska lander sjalva ska borja resa sig ur sina offerroller och se vad fan de kan bidra med for att bista sitt folk med manskliga rattigheter. Att aka i en fullproppad buss som sillar kan nar den bromsar ge folk skador for livet, nar man tar jord under en soptipp och lagger pa sitt land foljer med den giftigt avfall, nar man slanger overkonsumerad mjukplast i naturen skadar det pa sikt inte bara miljon men det etiska i att vara manniska pa en plats som ser fordjavlig ut, nar man tar over gamla bilar, bussar, lastbilar som spyr ut skit i sina avgaser i de timslanga koer ett alltfor oigenomtankt for snalt vagnat skapar varje dag, varje timma, och i detta gasmoln dar unga pojkar jobbar med direktforsaljning, dar  folk sitter i oppna minibussar, dar pojkar star och aker pa stegen baktill pa samma buss som upplockare, avkastare, vad som, och efter en dag i den miljon vill all...

Laser bocker. Finurlar med mig sjalv. Tittar pa familjerna i det compound dar vi hyr. De tittar pa mig ocksa. Jag sitter inte i solen pa garden langre, bara nar jag tvattar, handtvatt, A pastar att jag inte kan, och varfor ar jag sadan att jag darfor maste visa det? Gick till shoppen, den som finns i varje gathorn och som saljer lite av allt over disk, man maste alltsa prata, nechne trop blance sa jag och pekade mot tvattmedeln. Jag fick ett pulver och tror det var bra for vitt, mina fingrar fratttes i alla fall, och ovansidan pa vansterhandens mellanfingrar sarade sig efter att ha skrubbat kladerna dar. Far hoppas att det lakt tills nasta gang. Hanger pa taket, och star man dar och tittar ut over hustaken i vart kvarter ser man hur tygstycken fladdrar i vinden overallt. Vi brukar sitta daruppe och se pa solnedgangen; En dag sag jag en ratta springa utmed grannhusets vagg nar jag satt dar och spanade. Nasta dag sprang den precis forbi vara fotter i pur radsla nar vi kom hem pa kvallen....

Satt pa en mur mitt i en junktion i vantan pa att bankomaten skulle bli ledig. En karusell framfor ogonen, och det fick mig att tanka pa en strof i Virginias Woolfes Fyren dar jag tror Mrs Ramsay sager nat om att ha besegrat kaos, eller i vart fall for tillfallet ha overvunnit det, och da tanker jag dar jag sitter i myllret av taxibilar, calandoers, hastar; folk, forsaljare, kvinnor med tunga baljor pa huvudet, unga kvinnor med slimmade jeans och tranga toppar att: okej, dacor som man kan saga pa Wholof, att besegra kaos ar att sitta har, mitt i detta och bara vara en del. Detta virrvarr far mig att tanka pa entropin, att allting flyter ut, stravar mot oordningen, mot smutsen, och det ar manniskorna, med sin vilja som kan satta en kurs igenom detta vimlande folk- och bil- kaos och gora nagot for sig, eller for sin nasta, med en intention, en handling, som visserligen ocksa kommer att atas upp av erosionens krafter som drar drar drar i det for tillfallet organiserade. Detta ar att beseg...