måndag 31 januari 2011

Orange: HALLÅ!

Kommer inte fram på Orange-nätet, kommer inte in på Gamcell- nätet.
Kanske sitter inte mannens simkort i telefonen, kanske har mannen tappat sitt Orangekort och kanske befinner han sig nu i Senegal och kan inte ringa innan han köper ett nytt kort. Kanske har han blivit av med telefonen?

VAD?

Det är mobbe- tidens baksida: får man ingen kontakt, tycker man att det är MISSTÄNKT.

Hela min helg har varit likadan.

Fredag natt, första samtal till sonen 02.30, några samtal och sms senare fortfarande inga svar. Lördag eftermiddag fortfarande inga livstecken. Fick till sist tag på fadren som sa att han inte alls var hemma hos dom så som jag trodde. Gick upp i falsett i hjärnvindlingarna. Förbannade alltihop, hatade att jag för några månader sen raderade flera av hans kompisars mobilnummer eftersom jag just då i ett tillfälle av mod avvägde att acceptera att han var vuxen: va i helvete gjorde jag det för, vrålade jag åt mig själv när jag förvirrat undrade vad jag skulle TA MIG TILL.

Tio minuter senare ringde fadren och ändrade sig: Han är här! Han låg och sov!
God, THANK you! tänkte jag och bjöd i euforin in mig själv på middag.

I går natt samma sak. Ungen ute i uppgörelsesamtal med den nyss hemkomna flickvännen som haft smaken att jag vet inte riktigt men antagligen under sin stora världsomsegling bedra honom. Ett sms vid 00: jag kommer sent, var inte orolig. Sent? Dörren klickade klockan sju, nej fel: först klickade dörren, ytterdörren, vid fem, med efterföljande steg i trappan, jag gick upp lyssnade: vem FAN var det? inte ungen i alla fall.
Kröp ner i sängen igen i det kalla rummet, tog på mössa för att det drog om huvudet, låg still och väntade på att grannens katt som numer vägrar att komma hem på kvällarna men i stället kommer vid fyra fem och då väldigt målinriktat ställer sig vid min terassdörr och JAMAR högt som fan, så att jag STUDSAR upp och släpper in den, men inte ens katten kom i morse. Ungen kom vid sju och gick till jobbet direkt.

Oh, Gudar! tar eländet aldrig slut!?! som han sa Agamennon.

I DAG har jag tålamod nog tills i kväll: om inte mannen RINGER eller SVARAR innan dess kommer jag att GÅ UPP i atomer.
Vem FAN ska jag ringa då? Hans mamma som jag inte kan kommunicera med?

2 kommentarer:

  1. Oj, jag har slarvat med att säga hej nu ett tag. Here I am.

    Ja, det är mobbetidens avigsida. Tänker på när de stora underverken luffade runt jorden i olika omgångar. Mina värnlösa bebisar... not. Men om inget stod i resdagboken och mobilen var tyst i ett par dagar, då kröp det otäckt i hjärtat och maggropen, skit samma att de räknades som vuxna. Fast jag hann aldrig ringa UD ;)

    Håller tummarna hårt såklart för att allt är ok på er front. Kanske är mobilen helt enkelt urladdad, sånt händer, spec när man är på resande fot.

    Kram, kram!

    SvaraRadera
  2. Regnis! Hej Hej! Jag vet, man håller ställningarna,bara så länge som strukturen och vanorna är sig lika ... sen rasar allt i ett huj,men min man han är ÅTERFUNNEN, hi hi ... skönt.

    SvaraRadera