Färjorna som transporterar resenärer från södra Senegal till norra, som fraktar folk och fordon som ska genom Gambia över den gulgrå Gambiafloden är i dag reducerad till en halvfungerande stab, i stället för vanligen två finns nu bara en.
Mannen har väntat på terminalen från 11 i förmiddags, nu klockan 21.30 lokal tid skulle han få gå ombord för att stå den knappa timme det tar att komma över sundet mellan Banjul och Barra. Vanligtvis är det fullt på båten, överfullt av last och folk och djur och allsköns stuff, men nu kan jag tänka mig att det lastas på än mer än så. Piss brukar rinna fram och tillbaka på däcket där folk ställer sina kappsäckar och klafsar runt i sina öppna tofflor och fotsida kaftaner. Man får hålla i grejerna, trängseln och allt vad folk vill ta med sig på resor förutom cashet ger ficktjuvarna en perfekt tillfällighet dom inte försitter chansen att utnyttja intensivt.
Jag längtar efter honom nu. EN månad är okej, är kul, är spänning, men nu: nu tänker jag på att det är väl idiotiskt att han ska stå där i natten i stället för att vara här under två duntäcken med mig. För sen kommer han väl inte hitta nån bil som i natt tar honom till Dakar utan i stället blir han tvungen att spendera natten på en sandig gata i nån gudsförgäten håla, ja när han väl har tagit sig ut igenom den Gambianska tullen och in genom den efter femtio meter belägna Senegalesiska tullen. Där muddrar dom gärna den dom tror att dom kan muta lite stålar från.
Elektriciteten stängs ner numer dagligen, lite då och då, både i Gambia och Senegal, säger han. Ett otyg dom börjat med nu mer tätt än tidigare, det är problem med leveranserna sägs det, men det är också problem med att ansvaret för att förse landen med nödvändig el helt ligger i privata girigbukars händer. Slutsatsen är då att det lika gärna kan vara så becksvart som en afrikansk natt kan bli när min make ska segla omkring i ingenting en hel natt för att vänta på att framåt morgontimmarna tränga sig in med sju andra i en gammal 7- sitsig peugeot som ska hoppla fram på sandvägarna i 38 grader eller nåt ända upp till Dakar.
Näe, nu tycker jag att han kan komma hem! Kom hem MrA! Din fru saknar dig LOT!
Mannen har väntat på terminalen från 11 i förmiddags, nu klockan 21.30 lokal tid skulle han få gå ombord för att stå den knappa timme det tar att komma över sundet mellan Banjul och Barra. Vanligtvis är det fullt på båten, överfullt av last och folk och djur och allsköns stuff, men nu kan jag tänka mig att det lastas på än mer än så. Piss brukar rinna fram och tillbaka på däcket där folk ställer sina kappsäckar och klafsar runt i sina öppna tofflor och fotsida kaftaner. Man får hålla i grejerna, trängseln och allt vad folk vill ta med sig på resor förutom cashet ger ficktjuvarna en perfekt tillfällighet dom inte försitter chansen att utnyttja intensivt.
 |
| Avbordning i hamnen i Banjul. |
Jag längtar efter honom nu. EN månad är okej, är kul, är spänning, men nu: nu tänker jag på att det är väl idiotiskt att han ska stå där i natten i stället för att vara här under två duntäcken med mig. För sen kommer han väl inte hitta nån bil som i natt tar honom till Dakar utan i stället blir han tvungen att spendera natten på en sandig gata i nån gudsförgäten håla, ja när han väl har tagit sig ut igenom den Gambianska tullen och in genom den efter femtio meter belägna Senegalesiska tullen. Där muddrar dom gärna den dom tror att dom kan muta lite stålar från.
Elektriciteten stängs ner numer dagligen, lite då och då, både i Gambia och Senegal, säger han. Ett otyg dom börjat med nu mer tätt än tidigare, det är problem med leveranserna sägs det, men det är också problem med att ansvaret för att förse landen med nödvändig el helt ligger i privata girigbukars händer. Slutsatsen är då att det lika gärna kan vara så becksvart som en afrikansk natt kan bli när min make ska segla omkring i ingenting en hel natt för att vänta på att framåt morgontimmarna tränga sig in med sju andra i en gammal 7- sitsig peugeot som ska hoppla fram på sandvägarna i 38 grader eller nåt ända upp till Dakar.
 |
| I en sån här klämmer man alltså in sju ganska långa, resliga passagerare om det vill sig illa |
Näe, nu tycker jag att han kan komma hem! Kom hem MrA! Din fru saknar dig LOT!
Kommentarer
Skicka en kommentar