Mannen ringer från ett Västafrika där stämningarna är hårdare än när vi kom därifrån sist för åtta månader sen: ungdomar bränner bilar och däck, det är svårare och svårare att få ett jobb, matpriserna eskalerar! säger han som ändå befinner sig i en av den där kontinentens mer stabila demokratier..
Alla talar om Tunisien, och nu också om Egypten. Och det är ojämlikheten i livsvillkor man fäster sig vid. Korruptionen, den eviga fattigdomsstämpeln för den som inte har, rättsosäkerheten. De rikare som blir rikare, den lilla men också allt större medelklassen som finner vanor otänkbara för den som inte gått i ordentlig skola eller som har möjlighet att sponsras för utbildning, datorer, bra kommunikationer.
Fredagsbön lite överallt i världen i dag.
En fridens stilla stund.
Sen brakar det alltså lös.
I Egypten demonstreras det i skala man inte sett på 30 år, som man inte kunnat, inte tillåtits.
I Tunisien slår mobben ihjäl presidentens en släkting med sparkar och slag.
Det låter brutalt, inte sant. Det är dessvärre nederlagets pris i en diktatur: regera eller dö!?
Frågan är hur man skall överta en maktapparat som tidigare varit korrupt. Hur ska administrationen gå från sluten till transparent? Hur ska alla myndigheter genomgå tidernas metamorfos? Hur gör man, var tar man över ... fixar kompetenta medarbetare? bygger strukturer, organisation, stiftar lagar? och hur vet man vem som just i stundens förvirring ska ta över, vem som är med, och vem som är emot, och vem som ger dig sina judaskyssar?
Men nu är vi där. Insahallah. Det rapporteras om att ordningsmakten i Alexandria inte längre går i presidentens omedelbara led utan vägrar lyda direkta order: Yes. På andra håll lägger Mubaraks regim krut på att slå ner protesterna, skickar dödande kulor i huvudet på studenter, släcker ner twitter och facebook. Och om den återvändande symbolen och hjälten för hopp och tro fredspristageren El Baradei är arresterad eller inte är oklart.
Antagligen går det förbannat långt innan folket är beredda att offra sin upplevda trygghet för att sätta i gång sånt här, men nu rullar stenarna ... lite överallt.
Det är folket som bygger landen, till sist ...
Alla talar om Tunisien, och nu också om Egypten. Och det är ojämlikheten i livsvillkor man fäster sig vid. Korruptionen, den eviga fattigdomsstämpeln för den som inte har, rättsosäkerheten. De rikare som blir rikare, den lilla men också allt större medelklassen som finner vanor otänkbara för den som inte gått i ordentlig skola eller som har möjlighet att sponsras för utbildning, datorer, bra kommunikationer.
Fredagsbön lite överallt i världen i dag.
En fridens stilla stund.
Sen brakar det alltså lös.
I Egypten demonstreras det i skala man inte sett på 30 år, som man inte kunnat, inte tillåtits.
I Tunisien slår mobben ihjäl presidentens en släkting med sparkar och slag.
Det låter brutalt, inte sant. Det är dessvärre nederlagets pris i en diktatur: regera eller dö!?
Frågan är hur man skall överta en maktapparat som tidigare varit korrupt. Hur ska administrationen gå från sluten till transparent? Hur ska alla myndigheter genomgå tidernas metamorfos? Hur gör man, var tar man över ... fixar kompetenta medarbetare? bygger strukturer, organisation, stiftar lagar? och hur vet man vem som just i stundens förvirring ska ta över, vem som är med, och vem som är emot, och vem som ger dig sina judaskyssar?
Men nu är vi där. Insahallah. Det rapporteras om att ordningsmakten i Alexandria inte längre går i presidentens omedelbara led utan vägrar lyda direkta order: Yes. På andra håll lägger Mubaraks regim krut på att slå ner protesterna, skickar dödande kulor i huvudet på studenter, släcker ner twitter och facebook. Och om den återvändande symbolen och hjälten för hopp och tro fredspristageren El Baradei är arresterad eller inte är oklart.
Antagligen går det förbannat långt innan folket är beredda att offra sin upplevda trygghet för att sätta i gång sånt här, men nu rullar stenarna ... lite överallt.
Det är folket som bygger landen, till sist ...
Kommentarer
Skicka en kommentar