torsdag 6 januari 2011

Hashtaggat

Om kvinnorna och männen i tv- serien Mad Men skulle börja #prataomdet hade nog hela cyber-space tagit slut.
Nu gör dom inte det, för dom finns inte, dom är schabloner, illustrerade gestalter, ofärdiga psyken som inte skriver . Så de där övergreppen, sexuella trakasserierna, köpslåendet, underordningen den ligger öppen bara för oss att reflektera över.
 - Detta är vårt arv. Det är härifrån vi kommer.Right?

Programmakarnas elegans att hålla ihop oss kring så pass många karaktärer som faktiskt serien innehåller låter sig göras just för det att det är vi som fyller i tystnaderna, de grovhuggna porträtten är det vi tittare som målar ut i bredare penslar med mer färg, för det är just det, mellanrummen, de snabba kasten mellan karaktärerna som gör att serien kan fortsätta fortsätta utan att egentligen så häpnadsväckande konversationer utspelar sig, utan att så mycket dramatiska händelser egentligen utspelar sig. Det är nedtonat, och det är isberget som kyler under ytan som gör det.
Det är juste gjort.
Så olikt annat som ska klippas snabbt och fräckt.
Men det är tidigt sextiotal, det är iconografin.
En total studioprodukt.

Jag har precis avslutat säsong II.
Senare än alla andra har jag tagit min sjuk- konvalesens till att plöja två säsonger på tre dagar.
Rätt snart slår det mig att det är förbannat enkelt. Förvånansvärt få produkter är placerade i bildrutan, trots att det är reklam det handlar om på Sterling & Coopers reklambyrå där på Madison Avenue. Här och där refereras till nyhetshändelser från seriens samtid, men egentligen också det ganska sparsamt, så även få populärkulturella blinkar. Det är väl ganska konstigt. Billigt om inte annat. Nä, seriens slagkraft är nog något annat, inte bara könsmaktsordningarna men framförallt det mellanmänskligt skröpliga i att segra och förlora om vart annat i den miljö där rättrådig moral och gameldags ideal trots allt fortfarande hålls högt. Joan Holloway är fantastisk förstås
.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar