Fortsätt till huvudinnehåll

Den moderna staden och barnet

När jag promenerar är jag ju väldigt isolerad med mig och mitt uppe i mitt eget huvud.
Där levs det runt, ibland om och om igen i rena upprepningstvång. Därför är det bra att röra på sig, att röra sig framåt i staden är att få nya intryck som kan rubba lite invant med lite nytt.
Jag går där och har allt runt mig och när jag gick där i dag tänkte jag på något väldigt smart som jag läste en gång för några år sen att Picasso hade sagt om avantgardet och moderniteten och gathörn, jag får bara upp små vaga minnesspår om hur jag tror att han ansåg att det som förekommer utanför förändrar oss, inte minst utmed allfarvägar där samtiden kastas dig förbi, där samlar man och skapar det moderna sammanhanget av de fragment som sprider sig menade han, som ett uppror, för uppväxlingen, och det var där han fångade den "nya" tiden hade han sagt, det var till Gertrud Stein, för det var hon som skrivit den där boken, och då fattar man ju i alla fall att Picasso skulle sagt något annat om dagens virtuella allfarvägar.

Men, nu till varför det här inlägget började skrivas: barnet i den moderna staden.

Alltid när en unge kommer gående på en trottoar i den här stadens gatumyller hajar jag till över hur lite det hör till bilden. Jag reagerar och ser på varelsen som om den är nåt mycket främmande. Ser på den - ibland är den ensam, ibland är dom två, tre - jag följer dem med vakande blick, bevakar dom som om dom också är hotade på något sätt. Jag går men vänder mig oavbrutet, tittar en extra gång, undrar: var fan är han eller hon på väg?

Är  inte det konstigt?

Det är ju inte så att jag inte möter barn för det gör jag varje dag, på mitt jobb, där ska dom vara, i den miljön finns en barnkontext, där förstår jag dom, tror jag. Men när dom dyker upp i stan blir jag förvirrad. En gång kom ett helt led i gröna reflexvästar, på väg till konserthuset, dom korsade gatan med en dirigerande fröken till hjälp och runt dem kretsade kostymmän, slackers, damer i boa, rockar, hattar, spetsskor, bilar, bussar, spårvagnar, ljuden runt om, stadsljuden, affärerna ur vilka plånböckerna vandrade ut och in, skyltfönster överlastade med godsaker, bullar, och grötigt färdiglagad mat i rostfria halvvarma kantiner. Den gången stannade jag likväl och tittade på det där exotiska ledet som rörde sig långsamt framåt, förundrades, tänkte på min egen dagistid - jag gick inte på dagis, men jag ville, så jag hängde med min kompis dit, dagis var ett paradis för mig, med rum och snicken och kuddar, målarställ, färger, låga bord och låga stolar o tvättställ: helt wacko för mina barnögon.

Barn i den moderna staden är ett mycket främmande element!
Jag vet inte varför?
Vad skulle Picasso ha tänkt att dom signalerade i den "nya" tiden? i denna vår post- postmoderna tillvaro? Ska man inte fästa sig vid dem när dom som undantag och främmande minoriteter rör sig i staden? Ska man se de där signalgröna figurerna som ett undantag utan värde att reflektera över? För att dom inte har en plånbok?
Eller vad? Var är barnens revir? För dom må väl vara en egen sort va? Nånting annat än vi.

Kommentarer

  1. Ett sånt där barn! Mänsklighetens största misstag är väl att betrakta barn som nånting annat än vad vi är!?
    Fast det finns så många aspekter av det här..en tanke bara.

    SvaraRadera
  2. Ja, visst. Håller verkligen med dig Conny! Jag reagerar för att jag reagerar, för att barn ÄR främmande när ajg ser dem på platser där dom numer inte ingår i bilden. Att barn ska vara där barn placeras av föräldern, och att föräldern sedan kliver ut i sitt andra liv, det vuxna, måste vara galet. Och inte ökar barns autentiska kontakt med den där "vuxen världen", ju längre upp i åren dom kommer. Om dem har tur får dom vara med när dom själva är vuxna. I skolan i dag är det häpnadsväckande lite vuxenkontakt, och på förskolor oxå, förstås. Så, man kan undra vad det finns för kvaliteter i de där segregerade "barn världarna" vi har skapat?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...






Mediekommunikation?