Min vän som vuxit upp i Bagdad som kristen säger att Saddam var okej, ibland blåste han upp sig, onödigt mycket - som en latino machiosos kan jag tro att hon menar - till exempel som när han invarderade Kuwait på några timmar. Men det som kom därefter: det var tammejfan ett hängivet urblåst trombande.
Numer bor hela hennes familj, ja förutom hon då, i Syrien som verkar vara det land i mellanöstern som hon säger fortfarande är okej för dom kristna.
Jag försöker inställsamt säga att se där, det kontraproduktiva in this war on terror: dom förknippar er med oss! Kristen = kristen, liksom. Då blir hon förbannad. Det är vårt land, vår kultur, fortfarande, menar hon.
Innan dessa långvariga Irakiska krig var det som "vanligt" i Bagdad, säger hon. Man gjorde det man gjorde, som dom flesta av oss som bor i städer gör. Hon var en vanlig kvinna. Visste inte mer om politik än genomsnittet. Kanske gick hon till kyrkan.
Sen kom en bunt av banditer och halade upp Saddam ur en jordhåla och klippte skägget av honom, drog ner statyerna, plundrade museerna, och som en pikant grand final avrättade ledaren i direktsändning.
Hon och jag enas i alla fall om att det är fördjävla sorgligt att världen styrs av såna assholes till förkrymta män. Hur kan man tro sig skapa nåt långsiktigt hållbart genom att förnedra sin så underlägsna fiende så grovt? Varför tror man att man ska ses som den stora räddaren i nöden då?
I Egyptien är det illa för de kristna Kopterna. Där hör jag att genomsnitts- muslimen bland annat brukar bilda ringmur runt kyrkorna för att skydda sina koptiska medmänniskor från islamisternas hot om attentat. Även i Göteborg är den koptiska kyrkan hotad.
På radion hör jag sen hur den danska tecknaren av turbanbomben redogör för hur hans ide växte fram. Det är inte utan att det vämjer sig inuti när hans belåtenhet sipprar fram i etern. En så infantil uppfattning om konstens inte bara historiska eskapader men inneboende kraft att välta samhällen som har misstolkats å det grövsta. Tror man att man ska åstadkomma något genom att kränka, förolämpa och marginalisera utövare av en världsreligion? Vill man samexistens, vill man ökad öppenhet? då låter man väl för fan bli att göra rondellhundar och turbanbomber.
Men det gör man alltså inte. Man trycker det. Och man skrattar åt reaktionerna.
Man skrattar väl åt att världen är splittad nu i kristna och muslimer. I alla länder polariserad, förjagad, förnedrad om du har fel religion.
Var det så vi ville det? Var det så våra malliga Mänskliga Rättigheter och vår "Demokrati" skulle exporteras?
Numer bor hela hennes familj, ja förutom hon då, i Syrien som verkar vara det land i mellanöstern som hon säger fortfarande är okej för dom kristna.
Jag försöker inställsamt säga att se där, det kontraproduktiva in this war on terror: dom förknippar er med oss! Kristen = kristen, liksom. Då blir hon förbannad. Det är vårt land, vår kultur, fortfarande, menar hon.
Innan dessa långvariga Irakiska krig var det som "vanligt" i Bagdad, säger hon. Man gjorde det man gjorde, som dom flesta av oss som bor i städer gör. Hon var en vanlig kvinna. Visste inte mer om politik än genomsnittet. Kanske gick hon till kyrkan.
Sen kom en bunt av banditer och halade upp Saddam ur en jordhåla och klippte skägget av honom, drog ner statyerna, plundrade museerna, och som en pikant grand final avrättade ledaren i direktsändning.
Hon och jag enas i alla fall om att det är fördjävla sorgligt att världen styrs av såna assholes till förkrymta män. Hur kan man tro sig skapa nåt långsiktigt hållbart genom att förnedra sin så underlägsna fiende så grovt? Varför tror man att man ska ses som den stora räddaren i nöden då?
I Egyptien är det illa för de kristna Kopterna. Där hör jag att genomsnitts- muslimen bland annat brukar bilda ringmur runt kyrkorna för att skydda sina koptiska medmänniskor från islamisternas hot om attentat. Även i Göteborg är den koptiska kyrkan hotad.
På radion hör jag sen hur den danska tecknaren av turbanbomben redogör för hur hans ide växte fram. Det är inte utan att det vämjer sig inuti när hans belåtenhet sipprar fram i etern. En så infantil uppfattning om konstens inte bara historiska eskapader men inneboende kraft att välta samhällen som har misstolkats å det grövsta. Tror man att man ska åstadkomma något genom att kränka, förolämpa och marginalisera utövare av en världsreligion? Vill man samexistens, vill man ökad öppenhet? då låter man väl för fan bli att göra rondellhundar och turbanbomber.
Men det gör man alltså inte. Man trycker det. Och man skrattar åt reaktionerna.
Man skrattar väl åt att världen är splittad nu i kristna och muslimer. I alla länder polariserad, förjagad, förnedrad om du har fel religion.
Var det så vi ville det? Var det så våra malliga Mänskliga Rättigheter och vår "Demokrati" skulle exporteras?
Vad fint det där i Egypten. Att faktiskt ha modet att ta ställning och säga att jag är i alla fall INTE en av dem som vill er illa och dessutom visa det i praktiken!
SvaraRaderaJa, visst var det. När jag hörde det tänkte jag att nu måste det väl i stället bli vi mot dom, över nations och religionsgränserna bör vi ena oss, vi som tror på allas lika värde, vi som tror på religionsfrihet, vi som tror på vår nästas rätt.
SvaraRaderaTycker der du beskriver är ännu ett sorgligt exempel på sådana med, vars ego går före empati. "Yttrandefriheten" tolkas av ddem som att kunna säga/göra allt utan att överhuvudtaget tänka på konsekvenserna för andra. En i mina ögon äkta humanist och demokrat tar också hänsyn till den andre med i bilden, då ett pecifikt tema behandlas, analyseras och/eller framställs.
SvaraRaderaDessutom är inlägget även en tröttande spegling av den självgodhet som "vi i Väst" alldeles för ofta - och både medvetet och omedvetet - förbiser att erkänna finnas till.
Allt gott och trevlig helg! =)
RoSt! halloj och god fortsättning på året! Visst är det tröttsamt, att se hur lösningarna kommer längre och längre bort ...
SvaraRadera