A Sunday Kind of Love

Kommer inte fram på Orange-nätet, kommer inte in på Gamcell- nätet. Kanske sitter inte mannens simkort i telefonen, kanske har mannen tappat sitt Orangekort och kanske befinner han sig nu i Senegal och kan inte ringa innan han köper ett nytt kort. Kanske har han blivit av med telefonen? VAD? Det är mobbe- tidens baksida: får man ingen kontakt, tycker man att det är MISSTÄNKT. Hela min helg har varit likadan. Fredag natt, första samtal till sonen 02.30, några samtal och sms senare fortfarande inga svar. Lördag eftermiddag fortfarande inga livstecken. Fick till sist tag på fadren som sa att han inte alls var hemma hos dom så som jag trodde. Gick upp i falsett i hjärnvindlingarna. Förbannade alltihop, hatade att jag för några månader sen raderade flera av hans kompisars mobilnummer eftersom jag just då i ett tillfälle av mod avvägde att acceptera att han var vuxen: va i helvete gjorde jag det för, vrålade jag åt mig själv när jag förvirrat undrade vad jag skulle TA MIG TILL. Ti...

Färjorna som transporterar resenärer från södra Senegal till norra, som fraktar folk och fordon som ska genom Gambia över den gulgrå Gambiafloden är i dag reducerad till en halvfungerande stab, i stället för vanligen två finns nu bara en. Mannen har väntat på terminalen från 11 i förmiddags, nu klockan 21.30 lokal tid skulle han få gå ombord för att stå den knappa timme det tar att komma över sundet mellan Banjul och Barra. Vanligtvis är det fullt på båten, överfullt av last och folk och djur och allsköns stuff, men nu kan jag tänka mig att det lastas på än mer än så. Piss brukar rinna fram och tillbaka på däcket där folk ställer sina kappsäckar och klafsar runt i sina öppna tofflor och fotsida kaftaner. Man får hålla i grejerna, trängseln och allt vad folk vill ta med sig på resor förutom cashet ger ficktjuvarna en perfekt tillfällighet dom inte försitter chansen att utnyttja intensivt. Avbordning i hamnen i Banjul. Jag längtar efter honom nu. EN månad är okej, är kul, är spän...

Goosh! tung skottlossning nu i Kairo, militären utkommenderad, högkvarteret för National- partiet i brand, tv- & radio husen ockuperade av demonstranter, rök, folkmassor, skott, och så: Allah Akbar! bums avbryter man för kvällsbönen. Var är Mubarak? sägs han ska ut och prata snart, men vad ska han säga? Är han redan i plan på väg till Saudi. Må brinna i hans skinn nu va.

Al Jazeera är DÄR ...   här Med allt vad det innebär av risker, heder åt dem!

Mannen ringer från ett Västafrika där stämningarna är hårdare än när vi kom därifrån sist för åtta månader sen: ungdomar bränner bilar och däck, det är svårare och svårare att få ett jobb,  matpriserna eskalerar! säger han som ändå befinner sig i en av den där kontinentens mer stabila demokratier.. Alla talar om Tunisien, och nu också om Egypten. Och det är ojämlikheten i livsvillkor man fäster sig vid. Korruptionen, den eviga fattigdomsstämpeln för den som inte har, rättsosäkerheten. De rikare som blir rikare, den lilla men också allt större medelklassen som finner vanor otänkbara för den som inte gått i ordentlig skola eller som har möjlighet att sponsras för utbildning, datorer, bra kommunikationer. Fredagsbön lite överallt i världen i dag. En fridens stilla stund. Sen brakar det alltså lös. I Egypten demonstreras det i skala man inte sett på 30 år, som man inte kunnat, inte tillåtits. I Tunisien slår mobben ihjäl presidentens en släkting med spark...

När jag promenerar är jag ju väldigt isolerad med mig och mitt uppe i mitt eget huvud. Där levs det runt, ibland om och om igen i rena upprepningstvång. Därför är det bra att röra på sig, att röra sig framåt i staden är att få nya intryck som kan rubba lite invant med lite nytt. Jag går där och har allt runt mig och när jag gick där i dag tänkte jag på något väldigt smart som jag läste en gång för några år sen att Picasso hade sagt om avantgardet och moderniteten och gathörn, jag får bara upp små vaga minnesspår om hur jag tror att han ansåg att det som förekommer utanför förändrar oss, inte minst utmed allfarvägar där samtiden kastas dig förbi, där samlar man och skapar det moderna sammanhanget av de fragment som sprider sig menade han, som ett uppror, för uppväxlingen, och det var där han fångade den "nya" tiden hade han sagt, det var till Gertrud Stein, för det var hon som skrivit den där boken, och då fattar man ju i alla fall att Picasso skulle sagt något annat om dage...

Hur ska man älska någon som har älskat nån förut, så sjunger Melissa Horn, och visst, jag minns den där unikum känslan, den att man var så satans speciell och liksom VÄRD. Efter det övergick statusen till att undra: hur kan han välja just mig av världens alla möjliga val? - en tur, ett under, en tillfällighet. Nu är det väl så att man fattar att det är ju bara bättre och bättre om personen man älskar har älskat, är ett hjärta, är en erfaren människa med vidöppna varma kamrar.

Arbetslinjen? my ass! Sista kvartalet förra året en tillväxt på 6 procent! basunerar Borg. Samtidigt garderar han sig klädsamt och mycket modest från beskyllningar om hybris och citerar inte desto mindre stolt den berömmelse den ungerska finansministern sagt honom att Sverige är Europas Tigerekonomi.  Men ändå, va? Borgs sägs ha suttit rätt nöjd bredvid OECD- bossen i dag när rapporten om hur väl Europas utstickare Sveriges ekonomi rullar på: "Sverige är en ö av välstånd!" sas det. Det är bara det att den rapporten också sammandrar att detta egendomliga tillstånd i ett i övrigt ekonomiskt nerskjutet Europa förmodligen har sin grund i nittiotalets ekonomiska sanering. Ingvar P och Mona S verk alltså. Att vi som land var bättre rustade att klara den ekonomiska krisen sägs bero på hur det ekonomiska systemet dirigerades just under de svåra åren under nittiotalets depp. Men nu är det deff alltså! Tillväxten på 6 procent det sista kvartalet! Ändå: ARBETSLÖSHETEN sägs...

Jag har tyckt att det gick inflation i grova linjer och storys om hur den fallande Assange överskuggade Wikileaks. Så pass förundrad att jag förbannade själva rutorna på tapeten att världen inte gick upp i limmet av att se amerikanska soldater i helikopter skjuta på en irakisk barnfamilj i färd med att lämna ungarna på skolan och som av en egentligen grotesk händelse då också försökte rädda en som dom där soldaterna redan hade prickat. Det är grova brott mot mänskligheten. Varför reagerade inte världen starkare på det? Jo, för att maktklustret är så beskaffat nu att vad fan ska en enskild nation göra? hur kan den enskilda vrida sig i skruvstädet? Det kan man ju inte. Alla hänger i hop. På gott och ont. I nöd och lust. Lika lite som att världssamfundet( UK & USA) lyssnade på Hans Blix, när han som FN's vapeninspektör intygade att troligen hade inte Irak massförstörelsevapen, så kommer någon att lyssna på den som kvider. Det är som det är och man ser ju hur gladeligen små p...

Min vän som vuxit upp i Bagdad som kristen säger att Saddam var okej, ibland blåste han upp sig, onödigt mycket - som en latino machiosos kan jag tro att hon menar - till exempel som när han invarderade Kuwait på några timmar. Men det som kom därefter: det var tammejfan ett hängivet urblåst trombande. Numer bor hela hennes familj, ja förutom hon då,  i Syrien som verkar vara det land i mellanöstern som hon säger fortfarande är okej för dom kristna. Jag försöker inställsamt säga att se där, det kontraproduktiva in this war on terror: dom förknippar er med oss! Kristen = kristen, liksom. Då blir hon förbannad. Det är vårt land, vår kultur, fortfarande, menar hon. Innan dessa långvariga Irakiska krig var det som "vanligt" i Bagdad, säger hon. Man gjorde det man gjorde, som dom flesta av oss som bor i städer gör. Hon var en vanlig kvinna. Visste inte mer om politik än genomsnittet. Kanske gick hon till kyrkan. Sen kom en bunt av banditer och halade upp Saddam ur en jordhål...

 ... hoppas jag att hela flödet, eller vad fan twittrare kallar det där som flyter omkring överallt, tröttnar på överrensstämmelsen i att Alfredsson och söner är häpnadsväckande ointressant.

Om kvinnorna och männen i tv- serien Mad Men skulle börja #prataomdet hade nog hela cyber-space tagit slut. Nu gör dom inte det, för dom finns inte, dom är schabloner, illustrerade gestalter, ofärdiga psyken som inte skriver . Så de där övergreppen, sexuella trakasserierna, köpslåendet, underordningen den ligger öppen bara för oss att reflektera över.  - Detta är vårt arv. Det är härifrån vi kommer.Right? Programmakarnas elegans att hålla ihop oss kring så pass många karaktärer som faktiskt serien innehåller låter sig göras just för det att det är vi som fyller i tystnaderna, de grovhuggna porträtten är det vi tittare som målar ut i bredare penslar med mer färg, för det är just det, mellanrummen, de snabba kasten mellan karaktärerna som gör att serien kan fortsätta fortsätta utan att egentligen så häpnadsväckande konversationer utspelar sig, utan att så mycket dramatiska händelser egentligen utspelar sig. Det är nedtonat, och det är isberget som kyler under ytan som gör det. D...