måndag 8 november 2010

Filmhimmel över november

Himmel över Berlin av Wim Wenders

Himmel över Berlin, var en verkligt älskad repris.
Har ni inte sett, se! så optimistisk, en sån ömsint kärleksförklaring till livet, till människan!
Där ser man inte ner på folk utan bildning och genuin, intellektuell personlig stil- & kapital så som egentligen Coppola alltid gör i sina filmer.


Som om hon återkommer till en svag eller för all del tydligare smak av att vara lite mer, lite bättre än somliga av sina huvudpersoner. Den där smarta, intellektuella karaktären som aldrig får något officiellt erkännande men som ges uppdrag att beskriva världen för de ytliga kunskapsföraktande men för all del storsmällande karaktärer som framgångsrikt slickar i sig tidens sockervadd och dekadens gestaltas i hennes filmer.

Coppolas två senaste filmer rör också mer uttalat i genusfrågan. Traditionell passiv man som dikterar villkoren för den för honom, för hans gunst oh så smyckade till självutplåning dansande svassande kvinnan.

Wenders kvinnoroller i Himmel över Berlin är väl inte direkt annorlunda, snarare oreflekterade, vilket är ganska symptomatiskt va: en Manlig ängel som vill offra sitt eviga liv till förmån för det dödliga på grund av kärleken till en vacker vild Kvinna.

Att Coppola gång på gång återkommer till temat att kritisera ytligheten i vår samtid kan bli intressant snarare än en upprepning, man kunde önska dock att hon ska slipa ner den där överseende tendensen av att vara lite bättre än sina karaktärer. De flesta intressanta konstnärsskap hanterar ett problemområde, snävt, om och om igen, borrar smalt men djupt, för ärligt talat, hur lätt är det att bryta ett mönster, i annat syfte än för att i en kommersiellt gångbar stund vara inställsamt instruerande?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar