Fortsätt till huvudinnehåll

Filmhimmel över november

Himmel över Berlin av Wim Wenders

Himmel över Berlin, var en verkligt älskad repris.
Har ni inte sett, se! så optimistisk, en sån ömsint kärleksförklaring till livet, till människan!
Där ser man inte ner på folk utan bildning och genuin, intellektuell personlig stil- & kapital så som egentligen Coppola alltid gör i sina filmer.


Som om hon återkommer till en svag eller för all del tydligare smak av att vara lite mer, lite bättre än somliga av sina huvudpersoner. Den där smarta, intellektuella karaktären som aldrig får något officiellt erkännande men som ges uppdrag att beskriva världen för de ytliga kunskapsföraktande men för all del storsmällande karaktärer som framgångsrikt slickar i sig tidens sockervadd och dekadens gestaltas i hennes filmer.

Coppolas två senaste filmer rör också mer uttalat i genusfrågan. Traditionell passiv man som dikterar villkoren för den för honom, för hans gunst oh så smyckade till självutplåning dansande svassande kvinnan.

Wenders kvinnoroller i Himmel över Berlin är väl inte direkt annorlunda, snarare oreflekterade, vilket är ganska symptomatiskt va: en Manlig ängel som vill offra sitt eviga liv till förmån för det dödliga på grund av kärleken till en vacker vild Kvinna.

Att Coppola gång på gång återkommer till temat att kritisera ytligheten i vår samtid kan bli intressant snarare än en upprepning, man kunde önska dock att hon ska slipa ner den där överseende tendensen av att vara lite bättre än sina karaktärer. De flesta intressanta konstnärsskap hanterar ett problemområde, snävt, om och om igen, borrar smalt men djupt, för ärligt talat, hur lätt är det att bryta ett mönster, i annat syfte än för att i en kommersiellt gångbar stund vara inställsamt instruerande?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: