Fortsätt till huvudinnehåll

Livet ...

Död, elände, sjukdom, livets villkor, jorden, luften, novemberregn, sjörök och dimma är överallt omkring.
Insulinkoma, blå fötter, rosslingar, organ som lägger av, och ett till mannen mycket mycket nära dödsfall inträffar.

Så är det också alla SD áre. När man är på andra sidan och ens nära avlider är det inte bara att rusa å stad och fly me home to where I belong liksom. Nä, man hör röster och gråt på en sprakande telefonlinje och ligger i sin varma säng under duntäcket och man tittar i taket, förundras, och skäms för att man har det bra.

En man i femtio års åldern, stor familj, stor karisma, stor humanism dör i från av en icke diagnosticerad diabetes typ 2. När han väl kom till en läkare på ett sunkigt senegalesiskt sjukhus var hoppet förbi, organen hade tagit slut, njurarna var antagligen ur funktion, och hjärtat hade väl flimrat runt i hundra trettio och föst flager upp i hjärnan.  Han dog. 

In La Suede ligger en sextiofyra årig kvinna i sin säng och sockret stiger till nivåer mätinstrumenten inte borde klara. Ambulans i sista minuten. Organen lika slut och icke- fungerande som hos den ovan beskrivna mycket yngre och påtagligt mer starka mannen. På fjärde dagens intenisv- vård väcker man långsamt upp henne ur narkosen - och trots noll njurfunktion och likaså hjärtflimmer och allt vad man inte vet så börjar hon att leva igen, säga ja och nej. Och förhoppningsvis förhoppningsvis kommer mer mer mer att fungera igen. 

Vi har det så otroligt förspänt. Och överallt ber man, till gud, eller någon, eller något:
 låt det gå vägen! 
 

Kommentarer

  1. En tankeställare om hur bra vi har det är nyttigt en gnällig mörk novembermorgon...

    SvaraRadera
  2. Maja, visst är det så. Även om den trösten lindrar kort på en egen livsleda ...

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör: