Fortsätt till huvudinnehåll

Djuret med två ryggar


Somewhere. Såg den ensam.Om ensamhet. Om tomhet och dekadens. Där nöjen med diverse sensationstriggers ska tränga igenom ledans hölje. Existentialismens ständiga närvaro i Sofia Coppolas filmer. Och så satt jag där och tänkte på kungen. När jag såg Stephen Dorff som den Hollywoodska succeskådisen Johnny Marco av både värktabletter, sprit och meningslöshet ligga avtrubbad i sin hotellsäng inför två poledansande strippor tänkte jag på den ofrivillige kungen. Lika synd som jag tyckte om Johnny Marco - och allt annat som man kan sublimera den känslan på -  under de två filmiska timmarna kände jag att jag tyckte om kungen. Va ska man göra liksom, som kung? - alla vill ha en bit av dig, och du tar, du roar dig, för att överleva, för att leva, och ja: otrohet, den finns ju. Överallt. Nu tog den förmodligen sig såna här former eftersom det var högsta skiktet som spelade. För ingen kan väl annat än att tro att kungen inte dementerade där han stod i jaktmarkerna i Västergötland och sa att familjen ser framåt?

Det säger väl egentligen något om både tiden och Sverige att man vid den tiden som Kungen slog klackarna i taket behövde hålla till i kriminella kretsat på svartklubbar för att få sig några girls i knät. Nu har vi vant in oss, haft nittiotalets bratshype i våra vardagsrum ett bra tag och medierna jobbar på representationen av också de övre samhällsskiktens nöjen och vedermödor. Vi fick Cafe och vi fick bimbofemmeismen, pengaflödet i innekretsarna, droger, sex. Och det har nu populariserats. Radhusmammorna har botoxläppar och silikonpattar. Det är okej, allt är okej. Vilken halvknubbig förortsförtiåring som helst går på poledancing varje vecka. 

Man försöker roa sig. Överleva. Men, på andra sidan, bortom extremnöjet ligger Johnny Marco och ångrar sina prioriteringar. Livet, människan - säger Coppola: behöver mer än att i allt förneka allvaret genom att hänge sig åt tillfälliga stereotypier av snabb tillfredställelse.






Kommentarer

  1. Vart på väg & se den flera gr men hamnat på avvägar..

    SvaraRadera
  2. Du kan vänta till DVD´n ... ingen stor film-film, som måste njutas på storduk. *;)

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör:




Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...