fredag 19 november 2010

lonely ...

En ansvarig för funktionsnedsatta i en kommun nära mig sa att ensamhet är ett problem för Sverige inte för de funktionshindrade. Alltså behöver man inte från samhällets sida, dennes förvaltning, tänka på det, uppfattade jag det som. Som om inte hela förbannade rörelsen och reformerna utgått från att försöka lösa det dilemmat medelst sina landvinningar.
Historielöshet och avsaknad av övertygelse är farligt, man tappar bakgrunden till striderna. 
Att dra höga svärd mot liknande uttryck för nonchalans lönar sig bara om man är fri så runtom denna höghäst råder väl tystnaden. 
Å andra sidan finns ingen tid för humanistiskt präglade diskussioner ute i kommunernas ledningsgrupprum. 

Jag älskar Universitetet för just det motsatta.
Kritiska perspektiv.
Dessvärre ute i verkställande verksamheterna är klyftan besvärande gigantisk mellan evidens och implementering.

Jag kan ibland, ärligt talat, känna mig helt förtvivlad: när ska vård- skola- omsorgs- insatser vilka kräver att personals kunskaper och kognitiva förmågor upprätthåller kvalitet innehållssäkras? Överallt gör man lite som man tycker och tänker, och då kan man ju lugnt meddela att det här och där tycks och tänks ganska slappt utefter minsta motståndets princip. Och detta slapptänkande ska inte ifrågasättas eftersom inte ens högsta instans uppenbarligen tänker göra just det.

Sen ska det ju förstås beslutas om arbetsmetoder och innehåll under demokratiska processer också, ute på arbetsplatserna, och det fattar ju alla att har man olika kunskapsgods och mål kommer den här demokratiska processen - hur snyggt det än låter med demokrati och förhärligande av medbestämmande -  hacka snett och knaggligt. Inte står herrar hjärnkirurger, som inte alls är nån hjärnkirurg utan en littorinbluffande cv- pajas och säger till en annan erfaren specialutbildad hjärnkirurg att han inte alls tror på de metoder som han använder och menar att för fan kom igen nu! var inte så rigid! man kan inte bara göra som man alltid har gjort [även om just denne inte har en aning om hur de har gjort och hur detta gjortet har utvecklats under långa tider av erfaret och kunkapsanpassat], nä nu tar vi fram sax och förskärare i stället! Såga upp kraniet Gösta!
Nä, det går inte till så bland hjärnkirurger, men i kommunernas mjuka sektorer går det till så mellan professioner av olika sort: va inte motsträvig, släpp till, öppna upp! samarbeta. 

Skjut av dom som älskar! det vore enklast. 








Inga kommentarer:

Skicka en kommentar