Fortsätt till huvudinnehåll

Saliga äro de oförmögna

I Småland nånstans i norra åt vi på en rastaurang
han försökte säga något om deras,
min mammas och hennes livskamrats,
jag blev högst rörd och öm
att prata och reflektera är inte alla människors lott
tillslut kan det bli helt tyst faktiskt, hos somliga
inrökt
och befäst
så många tusen stickor och stockar som har pålats i köttet
rätt ner i halsarna och täppt till
så tillsut har man inte ens ett språk för det
som andra tror finns där, och som kanske gör det också
Då kan det komma dagar när man låter ett ord sippra ut
en annan spetsar öronen, på ett ungefär.
Vi är allt bra tafatta med varann
Min mamma har varit tillsammans med sin man i hundra år
ensamma, tror jag
Hundra år av ensamhet
Människan är född sån,
ibland, ska man väl passa på att säga
somliga äro de lycksaliga


Förresten, jag tror jag är på den vägen också
på väg in i tystnaden
där man kniper ihop
inte orkar dra sina evinnerliga egna behov i långbänk
nånstans räcker det väl
man bryr sig om annat

Dont cry nu säger dock min man påfallande ofta
när han tror att jag ska älta vad jag behöver eller inte
Så alltså: bevisat, jag håller fortfarande på!
men det är fel saker jag säger
på fel sätt ...


Ibland undrar jag
sitter arvet i så förbannat hårt:
lögner, tystnader, förträngningar ...
eller är det bara vad som sker i en särskild fas
när man måste börja inse att man viker ihop om sina drömmar?

Vi satt där i alla fall i norra Småland och åt varsin dagens
pratade om framtiden, deras,
pensioneringstiden,
och det kändes som en utsträckt hand tillslut
alltså
fint.
Sen åkte vi hem igen,
satt i bilen och såg ut på de våta löven.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Problemskapande?

Jag i alla fall bekymrar mig mer över vad flippflopp- soldaters genusskapande bidrar till än vad burkadamers dito gör:




Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...