Saliga äro de oförmögna

I Småland nånstans i norra åt vi på en rastaurang
han försökte säga något om deras,
min mammas och hennes livskamrats,
jag blev högst rörd och öm
att prata och reflektera är inte alla människors lott
tillslut kan det bli helt tyst faktiskt, hos somliga
inrökt
och befäst
så många tusen stickor och stockar som har pålats i köttet
rätt ner i halsarna och täppt till
så tillsut har man inte ens ett språk för det
som andra tror finns där, och som kanske gör det också
Då kan det komma dagar när man låter ett ord sippra ut
en annan spetsar öronen, på ett ungefär.
Vi är allt bra tafatta med varann
Min mamma har varit tillsammans med sin man i hundra år
ensamma, tror jag
Hundra år av ensamhet
Människan är född sån,
ibland, ska man väl passa på att säga
somliga äro de lycksaliga


Förresten, jag tror jag är på den vägen också
på väg in i tystnaden
där man kniper ihop
inte orkar dra sina evinnerliga egna behov i långbänk
nånstans räcker det väl
man bryr sig om annat

Dont cry nu säger dock min man påfallande ofta
när han tror att jag ska älta vad jag behöver eller inte
Så alltså: bevisat, jag håller fortfarande på!
men det är fel saker jag säger
på fel sätt ...


Ibland undrar jag
sitter arvet i så förbannat hårt:
lögner, tystnader, förträngningar ...
eller är det bara vad som sker i en särskild fas
när man måste börja inse att man viker ihop om sina drömmar?

Vi satt där i alla fall i norra Småland och åt varsin dagens
pratade om framtiden, deras,
pensioneringstiden,
och det kändes som en utsträckt hand tillslut
alltså
fint.
Sen åkte vi hem igen,
satt i bilen och såg ut på de våta löven.