Köra

Jag tänker mycket när jag kör bil.
Livsfilosofer säger att man ska ägna kontemplationen särskildt utrymme.
Rum, alltså. Och tid.
De menar med all säkerhet inte i bilar, i bilköer.
Men när jag körde i dag tänkte jag, på de Misslyckade.
Jag tänkte på alla som alltid var för rädda. Som knorvlade ihop försöken och sa att nä, vill inte, har inte lust. Ja och så tänkte jag på alla dem som i värsta fall inte sa nåt, eller ville nåt alls.
Alla vi. Jag.
Knyter vi oss om oss själva nu?
Bildar pakter för offren, de självömkande? Vi samlas på gårdar för de döda.
Låtsas som om ... det inte längtas.

I bilen, i dag, under det att motorljudet rusade och fläktens dån surrade luft ut i kabinen kom jag att minnas,
att aldrig längtade jag så,
som när jag drömde.

Nu är det stumt.
Utan längtan.
Är det mest stumt.