Frid Sisters

Istanbul. Dakar. Allting rör sig.

Spenderar natten i transit på Istanbuls flygplats. På rullbandet intill min tillfälliga campingplats tumlade ett fyrtiotal herrar insvepta i stora vita frottebadlakan omkring, någon föll, en hand sträcktes ut till hjälp, skratt och mummel på för mig främmande språk, rakade huvuden, jag undrade vad de trodde på, visste inte, i kylan deras fötter bara i tunna sandaler. Sådär  levs ett liv.

Den unga kvinnan från Guinea som ska till Sao Paolo för att köpa löshår att sälja till sina 'systrar' pekar på nagellacket när jag visar henne var mosken finns, det är nagellacket som hon målade på sig av Clarins provkollektion i Taxfreeshoppen för att hon tyckte att hon var värd det efter att ha betalat 16 euro för två påsar godis och en liten smakportionsflaska champagne. Vi försöker förstå varandra trots att vi inte pratar något gemensamt språk. Hon har högklackade sandaletter, tight t-shirt, tighta leggins, peruk.
"No no, natural" säger hon.
"Ah ha ...!" utbrister jag och förstår att det måste vara rent, tvättat, omålat för att be, vi går vidare, gratisprovar parfymer.

I Dakar varvar kvinnor mellan traditionella kläder och västerländska. De ser ut som drottningar på Sunset Boulevard allihop. Ingen oskriven lag om vem som får klä sig efter rang pressar in i fack, det finns en marknad för allaplånböcker. Att håret är enformigt naturligt har utvecklat en gigantisk tradition att fixa det, fejkat eller naturligt, flätat eller oflätat, påsytt eller pålagt, långt, kort, rakt, krulligt. De som knyter en huvudbonad om huvudet behöver inte tänka på frisyr. När man ber täcker man sig med en ofta tunn sjal med färgrika broderier. Ibland ser man heltäckta i svart, dem är minoriteter, ingen verkar  hindra sina döttrar från att framhäva de där outsägligt perfekta kropparna i tajta åtsmitande jeans och små toppar.  De olika islamistiska riktningarna som praktiseras har sina gurus och sina traditioner, och den påfallande svagheten för sufism och mystik traderar de traditionella Afrikanska sederna och riterna bra. Den här heterogena blandningen av uttryck fascinerar.

Under mina 7 veckor i Väst Afrika ser jag mixen av människors olika sätt att praktisera sina religioner, ser hur dem förändras, hur olika val görs, ser hur toleransen för dessa olika sätt finns Jag tänker på slöjorna. På täckningen. Där har man inga problem med varandra. Jag förstår inte varför vi i Europa har så förunderligt svårt att acceptera att aven våra traditioner innehåller begränsningar av människors friheter. Jag förstår inte hur vi i Europa alltid tror att vi har så djävla rätt i allt.

När jag frågar en av A's systrar  vad som är det bästa med att vara Senegalesisk kvinna, missuppfattar hon frågan, men svarar omedelbart:
-Att få ett jobb.
Det sämsta med att vara Senegalesisk kvinna är då givet:
-Att inte få jobb.

Varför är vi i Europa så fastnaglade vid att se uttryck för religionen före människors praktiserande av liv? Folk oavsett klädsel verkar ha samma slags drömmar: att kunna ta hand om sina barn, föräldrar, jobba, bo, drömma lite.

Vad är det för typ av referenser man använder sig av i mötet med islam så att rädslan blir så dominerande?  Varför ser man inte att moderniteten ser ungefär likadan ut oavsett land, oavsett religion. Att strävan oftast är densamma, att traditionerna präglas av platsens historiska traditioner och ritualer lika mycket som av religionens dekret. Vad är det som gör det så svårt att stå ut med olikhet?