Verkstads-blues

En växlare  på trappsteget i tågsetets sista vagn for igenom ett mörknande vinterlandskap in mot Göteborgs Central. Över bron där bilarna puttrade i en evinnerlig kö in i Tingstadstunneln såg jag hur han stod med handen fäst i dörrräcket och åkte med i kylan. Säkert überkallt, tänkte jag. Arbetarromantikern tänkte hjältar. Precis som att hamnen uppenbarligen är Göteborgs r:ares sista utpost. Kpml(r), alltså, rödare än rödvänstern, hamnarbetarna, stuvarna, lastarna, fiskrensarna, varvsarbetarna, hela den grejen, det som fick synergieffekter och ledde fram till Aftonstjärnan, Kent Andersson, Bengt Bratt, Sven Wollter, radikalisering av Stadsteatern, folkteatrarna. Kampen som gav Fackföreningarna, bättre villkor, Birros "Upp till kamp".

"Finns inga i hela Sverige som strejkar som hamnarbetarna i Göteborg!" sa en i verkstan där jag stod.
"Det är kaos i hamnen nu, fullständig kaos, tar två timmar att lasta av en container, istället för en kvart, och det betalar speditörerna." sa en annan.
Jag skrattade inställsamt och kände mig flickartad där jag  väntade på att få hjullagren på bilen bytta. Det står och väger nu, den här gången kom det ut fyra gubbar från kontorsrummen och anslöt till meckeriet. Förmodligen för att dom såg en tjej, ung eller inte, kanske dagens första. Det gladde mig, även om jag också visste att det spelas på sista akten nu för den rollen.
"Det är kö ända ut till leden!" rapporterade anslutande gubbe 3.
Alla skakade på huvudet. Och jag sa något om vad jag hade tänkt om den sista resten från arbetargöteborg och varvssvängen.

Det var varmt i verkstan, det droppade vatten från istaket på min bil, och jag trivdes där i min stickade rosa basker. Grönt tjockt fett smörjdes noggrannt in i hjullagret innan det hamrades in. I det blå stålskåpet på hjul hängde rödmålade verktyg, och såna där lösa grejer, hylsor,  i olika storlekar, såna man sätter på en hävarm och  lossar muttrar med.
Gubbarna rökte, måste vara sista rökbastionen i svenskt arbetsliv, tänkte jag. V som gjorde min bil är inte gubbe men en djävligt rolig smålänning, säkert sju åtta år yngre än jag. Ja, jag vet, jag har åldersnoja. All den kunskap det tar för att kunna lossa ett däck och byta lager i dem är fenomenal. Händerna måste veta exakt vad som ska till, vilka verktyg, vilka knyck Att slå på skivorna med en stål-hammare för att lossa rosthjulet skulle inte jag ha provat. Svarta fingrar, sot i ansiktet, blåställ, humor. Hjulet på å Gulan rullade igen, fint som fan.
"Kör en sväng och se om det låter bra!" uppmanade V.
"Ja, men vad ska jag lyssna efter?" frågade jag.
Så djävla dum i huuvet, tänkte han väl.
"Om du hör några konstiga ljud." svarade han överseende.
När jag körde ut höll jag på att köras över av en tradare som kom farande i snömodden. Jag gasade, slirade, men hörde inga konstiga ljud alls.

Numer föraktar jag inte såna här ställen, folk på såna här ställen, tvärtom: så genuint, så glatt, så kul dom hade, vad rörande att dom försökte vara roliga för min skull, jag hade skrattat och fallit in i kommentarerna.
Min lust att ge efter för depressionen gav sig av och jag var på banan igen. Så sorgligt egentligen att verkstadsgubbar mest  fått klä skott för snuskiga djävlar som har kalenderflickor på väggarna.
Det är så med egenintresset: kampen har bara råd med fiender eller medlöpare, så är det för de strejkande hamnarbetarna också antagligen, och så var det för de radikala unga likhetsfeministerna. För växlaren som for genom stan i nordvindar, längst ut, längst bak i ett tåg-set vet jag inte vilken kampen var.