A Sunday Kind of Love

Frid i huset. Frid. Lussebullarna blev inte så goda som dom brukar. Och jag minns inte ens nu om jag löste ut saffranen i vätskan eller om jag glömde det, och la i det i degen direkt. Det konstiga var att jag under bunklocket (Hammarplast) när jag bara skulle kolla jäsningen på min kalldeg jag hittade de två tomma saffran-paketen. Jag tog bort dem, naturligtvis. Men bullarna var rödprickiga i stället för gula, så nåt hände. A undrade om vi hypar Julen så här hela december. Värre än Ramadan. Helt absurt. När man ser det med någon annans ögon. Med mina såg jag ljus som tindrade, familjen som vilade i omsorg, stjärnorna som glimmade. Kärlek och Frid.

Det är alltså i dag?! det ska bakas och sättas lampor och ljus Och nu när allting är energisnåla glödisar får jag väl fara the Market fram och tillbaka tretusen gånger för att jag  ekonomi-snålar med armaturens kärnvärden. Och allt detta innan jag kommit iväg till den där festen som jag förstås inte vill gå på. Hur svettigt har det då hunnit bli i min nyinköpta korta tighta klänning? Varför trodde jag att jag skulle ha en sån? (Färga håret också din oglammigt lata djävel!)

Jag var ensam i träningsrummet i dag. Musiken fegade, för jag hade glömt minnet. Släpat på bashögtalare och hela IKEA påsen full av sladdar o grunks. Nästan i onödan. Glömt USBt med rytmerna. Men sen stod jag där, i alla fall, ruskade tag, fick ingen ordning på musiken. Sträckte, hoppade, gick på diagonalen, men mest: TITTADE på mig i spegeln med SJÄLVFÖRAKT. Kom på att jag såg minst ut om jag stod VÄLDIGT nära speglarna, eller VÄLDIGT långt bort. Det lilla muntra sjönk undan snabbt:  när jag hoppade sådär VÄLDIGT nära spegeln såg jag hur fettet under och över bröstet liksom gungade till, rörde sig. Jag såg hur armfettet liksom rundade sig och gav armarna ett löjligt kort och krumt intryck. Innerlåret tror jag har gigantiserats efter år av ridning. Det måste vara så. Dom putar ut sjukt fult. Innan jag gick hemifrån motiverade jag mig som Jennifer Beals-svettig, så MYCKET skulle jag jobba. FETT hårt. Flash dance'a skiten ur mig. Alltså. Nu b...

... man snackar om manligt. Om manligt, man-ligt. Min man, ja, det säger jag ju. Kunde lika gärna sagt partner. För i mig bor en lesbian och en bög. Lesbianen tycker om kvinnor(såna utan snopp). Bögen gillar män(med). Nu har jag lämnat den lesbiska på undantaget. Eftersom jag vet att hon är i underläge. Då känns det bäst på detta vis. Min man, och bögen i mig. När vi har sex, kunde det lika gärna vara utan man-lighet. Man tar det man har, liksom. Vad försöker jag säga? Jo, jag säger: jag VET INTE vad det manliga är som jag förväntas tända på hos den jag kallar min man. Det är nog ganska oartikulerat. Jag tycker om honom för att han är den han är. Men inte för att han borde göra det eller det, vara si eller så. Jag tycker om det han GÖR. Så som han gör det. Inte för att det är manligt. När hon gjorde detsamma: då gillade jag det för att hon gjorde det. Små hål i verkligheten av strömmande kärlek och åtrå. Inte kan jag veta var det tänds? Min Lesbiska brud ...

Tre paket Saffran á 98:- Min väns mamma plockar blommorna på nån karg kulle utanför Teheran och skakar ur de där gula pistillerna ur innanmätet. Jo, tror fan att DET kostar. Tänker på att jag köpte finfinaste Saffronen i Bazaren i Istanbul. För nästan inga pengar. Kunde man åka dit i stället? Istanbul, det är fint. Men kan ändå inte läsa färdigt den, Ohran Pamuks Istanbul alltså. Om farmor som ligger i lägenheten och om livet i ett storfamiljshus, om stegläten uppför gatorna i det kulliga runtom Bosporen. Har egentligen bara bilden av hans Farmor i det där huset och håller den högt för det. Ibland är det konstigt. Helheten spelar ingen roll, men små detaljer som GÖR helheten. Så som att Lussebullar GÖR julstämning. Ska bli lussebullar. Dubbla satser. Ska man vänta med att äta dem till jul? undrar A. Nä, men till första Advent. Första Advent. Det låter högtidligt. En detalj, förvisso, men så fin.

Under några regniga novemberdagar nu har kärleken varit toksötstark STOR MJUK ÖMSINT Vad är det, frågade jag sömndrucket när A vände och vred sig i sängen: LOVE, sa han, It´s LOVE ...

Ja, också tänkte jag på det; när jag såg Ingvar Carlsson (heter han ju) i en stålstringad fotölj med underlig sittkomfort i kanal 8, Adaktusson. Alldeles vit i håret var han, och förkrymt. Fortfarande samma röst, trygga lotsen genom -93 krisen med flyktingförläggningar i brand och 500 % ränta. Ingvar C, genom honom första lektionerna i nationalekonomi. Riksbank och räntor. Doijjan. Foten. Och nu alltså Munnen, längre ut i giporna än någonsin. Som frun. Och då; då tänkte jag på det, kastade stenen i mitt kränkta glashus: hur sexig är han, egentligen? maktsexig? Var han någonsin maktsexig? Sen tänkte jag igen, bumerangade tillbaka den där stenen, att låt en va, för i helvete, låt en va! Man ÄR mer än ett knullobjekt. Det räcker med den värme, den erfarenhet, det sociala patos som Ingvar C fortfarande utstrålar. Det kvalificerar honom med råge till medmänsklighet. Värmer nog gott tätt intill frun om nätterna. (Och va snygg hon var, snyggare än någonsin, på Idr...