Som jag funderade när jag läste Karin Johannissons senaste Melankoliska rum.
Jag ville fråga henne, som om HON faktiskt visste vad som var det sanna i människans natur och vad av fernissan som var av kulturen pålagt i uttryckliga former, språkligt, kroppsligt, emotionellt, handlingsmässigt?
Jag letade efter små passager i texten där den underliggande referensen antydde något om en insikt i gåtan människan.
Samma budskap, alltid, i Kroppens tunna skal, i Mänskliga gränstillstånd. Fascinationen av människors gestaltade, beskrivna uttryck, där människor i olika tidsepoker uppfattat trenderna, talet, normen för dagen och gjort det, upprepat det, rekonstruerat det som samtiden har legitimerat som uttryck för olika (konstruerade eller inte?)känslotillstånd: för att viljan är att vara normal, eller för att man är en tabula rasa som måste ges ett funktionellt språk med vilket man förmår att meddela sig med världen?
Jag ville fråga Karin Johannisson just det: hur tänker du egentligen? Vad ÄR en människa?
Är du intresserad av den typen av fundering
kanske du tar dig tid att läsa den publicerade mejlväxlingen mellan
Karin Johannisson och Ann Heberlein på DN.se i dag. Gör det!
Där diskuterar dessa två damer kring normalt och onormal, om fenomenet handlar om normering eller om man ska se det som något naturligt? Naturligt därför att variation av olikhet är norm? eller som avvikelse därför att det faller utanför norm? Jag trodde att hon var helt säker på det Johannisson? Att variationen är naturlig men att normen är kulturell och föränderlig ... och att Heberline tänkte annorlunda.
Men, samtal har också sin kontext, sin norm, och där uttrycker man sig innanför det spelets regler. Så ...
dessvärre fick jag inte mina frågor besvarade, kanske har jag en idealiserad övertro på Karin Johannisson, eller så behöll hon sin specifika yrkeshemlighet för sig själv?
Jag ville fråga henne, som om HON faktiskt visste vad som var det sanna i människans natur och vad av fernissan som var av kulturen pålagt i uttryckliga former, språkligt, kroppsligt, emotionellt, handlingsmässigt?
Jag letade efter små passager i texten där den underliggande referensen antydde något om en insikt i gåtan människan.
Samma budskap, alltid, i Kroppens tunna skal, i Mänskliga gränstillstånd. Fascinationen av människors gestaltade, beskrivna uttryck, där människor i olika tidsepoker uppfattat trenderna, talet, normen för dagen och gjort det, upprepat det, rekonstruerat det som samtiden har legitimerat som uttryck för olika (konstruerade eller inte?)känslotillstånd: för att viljan är att vara normal, eller för att man är en tabula rasa som måste ges ett funktionellt språk med vilket man förmår att meddela sig med världen?
Jag ville fråga Karin Johannisson just det: hur tänker du egentligen? Vad ÄR en människa?
Är du intresserad av den typen av fundering
kanske du tar dig tid att läsa den publicerade mejlväxlingen mellan
Karin Johannisson och Ann Heberlein på DN.se i dag. Gör det!
Där diskuterar dessa två damer kring normalt och onormal, om fenomenet handlar om normering eller om man ska se det som något naturligt? Naturligt därför att variation av olikhet är norm? eller som avvikelse därför att det faller utanför norm? Jag trodde att hon var helt säker på det Johannisson? Att variationen är naturlig men att normen är kulturell och föränderlig ... och att Heberline tänkte annorlunda.
Men, samtal har också sin kontext, sin norm, och där uttrycker man sig innanför det spelets regler. Så ...
dessvärre fick jag inte mina frågor besvarade, kanske har jag en idealiserad övertro på Karin Johannisson, eller så behöll hon sin specifika yrkeshemlighet för sig själv?
En människa är vad andra människor anser att hon är, i sin tid eller en annan?
SvaraRaderaTycker att det var en mycket bra text i DN idag. Tanken som slår mig då jag tänker tillbaka på melankoliska rum och dagens brevväxling, är att det är normen som sätter avvikarna och att det är helt normalt. Det är både stärkande och tragiskt, då det tycks handla så mycket om tillfälligheter hur egenheter och avvikelser från normen uppfattas.
De talar bland annat om normaliseringen av det onormala, med Heberleins "självmordsbok" och det genomslag den fått, tillsammans med Siri Hustvedt som exempel. Om medvetenheten för det onormala gör att acceptansen för det ökar, ska vi väl låta vara osagt. Det är dock vad jag hoppas.
Hej Jonas! Tack för fin kommentar! Ja, din förhoppning om större acceptans delar ajg. Heberlein verkar dock tveksam, i dagens text, om det verkligen ÄR så då hon upplever intresset för hennes bok, och den på den baserade teaterföreställningen som exotiserande. Möjligen är exotismen en milstolpe på vägen.
SvaraRaderaDessvärre verkar möjligheterna för att leva anständigt och försörja sig ha minskat om man avviker i produktionstakt. Arbetslinjen och den överdrivna meritokratin ställer folk "utanför" och har på så sätt skapat en annana vvikande norm. Den att förvissor överleva men inte kunna konsumera.
Vi får se. Kanske hjärtan ömmar för smarta med asperger som startar udda företag och idkar geekiga hobbies men samtidigt svalnar det för t.ex. muslimer och 'fattigare'. Vi är kanske mitt inne i en normförskjutning.
Tragiskt och hoppfullt?!