Fortsätt till huvudinnehåll

Godness gracious

Nu har jag varit på banken och förvånats över hur år ger och tar.
Håret är slarvigt oskött och sticker därför i pannfästet där jag stramt kammat allt bakåt och satt upp i en hård tofs - därför att min man gillar det, det är liksom african style på det, och jag inte längre har något att bevisa genom att minsann göra tvärtom - men just där pannan övergår i hårfäste sticker det alltså fram grått grått grått i glipor som jag innan  jag gick dit försökte täcka genom att smeta överbliven bodylotion i det, nästan som pomada. Å andra sidan sitter jag där inne på det lilla ofönstrade kontoret och ler och förvånas över att ingen spänner ögonen i mig och ifrågasätter min möjlighet att låna megamycket stålar. Jag märker att jag ler och är öppen  och glad och ännu mer så när det här handpenninglånet inte alls ifrågasätts utan bara fixas snabbt och lätt, och när det därefter avslutas med dagens bankkontakt - personlig bankman: Phuieww, så elegant det låter Nordea - med ett handslag och lyckoönskningar med försäljningen.
Så kan det också vara att bli äldre.

När jag var tjugo och var på banken var allt annorlunda. När jag var tjugotvå också.
Jag kanske misstänker att även bankpersonalen skickats på en och annan charmkurs. Ovilligt låter de här marknadsekonomiska förljderna mig förstå att marxism kanske inte är det bästa, trots allt. I alla fall inte för förtiåringar med stadigt inkommande inkomst och ordnade förhållanden.

På hemvägen gick jag in på Willys och köpte hårfärg. Har ni förstått att jag försöker ta ner färgen? Från mörkt mörkt till ljusare, nu en hejdlös blandning av grått och oranget och mörkt och elände.
O gudars, när tar det här hårhelvetet slut?!?

Kommentarer

  1. Jag känner mig fortfarande som 20 inne på banken. Men det är väl bara där och av skälet att jag är en fattig student ;)

    SvaraRadera
  2. Kanske ska du njuta av den oasen då, att känna sig ung och fågelfri är inte fel.

    SvaraRadera
  3. Får gratulera till nya boendet! Himla kul ju! :D

    SvaraRadera
  4. Vet du, jag kommer aldrig ihåg att du kallar dig Mrs S. Jag tänker på dig som Mrs Sunshine. Det är det där med Sunday som kanske gör att jag blandar ihop det hela. Men visst är det fint?

    Ha en trevlig helg!

    SvaraRadera
  5. Mrs Sunshine ÄR väldigt fint, nästan som little miss SUnshine, den där lilla kavata tjejen med trehundra ton charm och integritet: henne vill ajg va som! Tack Smultron!

    SvaraRadera
  6. Tack Wettex! Vi håller tummarna för att allt blir bra!

    SvaraRadera
  7. Jag fnissar åt ditt hårhelvete :), ett vänligt fniss ;). För sådana små helveten behövs liksom som jämvikt åt de stora :).

    SvaraRadera
  8. Ah, jag med! hår ÄR viktigt. ;) men nu sörru la jag i en golden brown och ser ganska okej ut... haha, ett tag till.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Raggsockor vs Silkesstay-ups

Plötsligt ler den där Elin Kling när hon dansar. Bjuder insidan utåt och är så äckligt härlig och supercharmig som man inte trodde att hon var när man först såg  poserna och maneren i det första Lets Dance programmet där hon förde sig som vore hon en representant för, en avatar rentav från en bloggtoppande modesajt i en av de största kvällstidningarna.  Där försökte hon förvirrat spela ut hela registret som hör till stigmat att tillhöra mediaeliten, de som gör det, levererar, kammar hem, hon spelade på en attityd som lämnade så mycket att önska mellan det som syntes och det man ville komma åt av genuin människa där bakom.  Är det bara den lilla fläck av sig själv som man kan presentera  i de sammanhang där hon oftast rör sig? Det verkade inte bättre. Efter juryns kritik har hon öppnat upp. Att sappa över till ettan och i Skavlan se hur Sapphire som skrivit boken Push vilken filmen Precious baserats på gör den här kontrasternas insikt ännu starkare. Antagligen är...