Ring ring ... bara man slår en signal

Nä, nu ska jag ringa till min man som börjar avsluta sin vistelse down there.
"Glöm inte att köpa nåt till mig! annars dödar jag dig!" hann jag säga.
Lika bra att vara tydlig.
Glöm inte att vi har bröllopsdag i morgon, och såna grejer, säger jag, vill inte martyra, för det har jag inget för, för han skulle glömma det.
Och köpa nåt till mig: vaddå, frågar han: en väska?
Jag vet inte: en överraskning, ber jag, en bra. Och Jag lovar er:
Han kommer säkert med nåt till hemmet, nån slev eller så, en stor jävla slev, hand made.

Men nu ska jag ringa, för han är där han ska i Dakar, och i morgon gifter sig hans "bror" och denna brorsa ringde mig i går och önskade att jag hade varit där, för sist jag var där drog han generat med mig hem till henne, "flickvännen", där jag satt i soffan strax intill honom och den blivande hustrun gick fram och tillbaka och hämtade mat till oss, övriga i rummet var systrar och mamma. Föräldrarna var emot bröllopet, berättade min make sedan, på grund av etnicitet, sa han. Olika stam- härkomst. Osynligt för ögat, men omistligt bevittnat enligt lång muntlig tradition.
Nu har dom alltså gett med sig, dom fatta väl att han är ett bra parti "brorsan", civilingenjör med anställning i ett Australiensiskt företag som köpt upp mineralrika marker i Gahna, Senegal och Guinea. Perfekt, money talks, till slut.

Och nu ska jag alltså ringa. Det känns bra, snart dags att packa där nere, snart dags att säga hej då, snart dags att ta en taxi till flygplatsen, snart dags att muta nån polisman där, snart dags att borda ... och vips över kontinenterna: hemma!