Djuret med två ryggar

Somewhere. Såg den ensam.Om ensamhet. Om tomhet och dekadens. Där nöjen med diverse sensationstriggers ska tränga igenom ledans hölje. Existentialismens ständiga närvaro i Sofia Coppolas filmer. Och så satt jag där och tänkte på kungen. När jag såg Stephen Dorff som den Hollywoodska succeskådisen Johnny Marco av både värktabletter, sprit och meningslöshet ligga avtrubbad i sin hotellsäng inför två poledansande strippor tänkte jag på den ofrivillige kungen. Lika synd som jag tyckte om Johnny Marco - och allt annat som man kan sublimera den känslan på -  under de två filmiska timmarna kände jag att jag tyckte om kungen. Va ska man göra liksom, som kung? - alla vill ha en bit av dig, och du tar, du roar dig, för att överleva, för att leva, och ja: otrohet, den finns ju. Överallt. Nu tog den förmodligen sig såna här former eftersom det var högsta skiktet som spelade. För ingen kan väl annat än att tro att kungen inte dementerade där han stod i jaktmarkerna i Västergötland och sa att familjen ser framåt?

Det säger väl egentligen något om både tiden och Sverige att man vid den tiden som Kungen slog klackarna i taket behövde hålla till i kriminella kretsat på svartklubbar för att få sig några girls i knät. Nu har vi vant in oss, haft nittiotalets bratshype i våra vardagsrum ett bra tag och medierna jobbar på representationen av också de övre samhällsskiktens nöjen och vedermödor. Vi fick Cafe och vi fick bimbofemmeismen, pengaflödet i innekretsarna, droger, sex. Och det har nu populariserats. Radhusmammorna har botoxläppar och silikonpattar. Det är okej, allt är okej. Vilken halvknubbig förortsförtiåring som helst går på poledancing varje vecka. 

Man försöker roa sig. Överleva. Men, på andra sidan, bortom extremnöjet ligger Johnny Marco och ångrar sina prioriteringar. Livet, människan - säger Coppola: behöver mer än att i allt förneka allvaret genom att hänge sig åt tillfälliga stereotypier av snabb tillfredställelse.