Humor? not.

Vid frukostbordet i går, jag fryntligt:
"Shit, det var ju lika länge sen vi åt frukost i hop som det var Jesus gick i kortbyxor!"
Med sedvanlig morgonkontroll- ångest, jag vet inte vad det är med den, egentligen, eller varför ... men den sipprar ut, som ett sting i nåt av allt som chimärt lindats in i ett i övrigt ansträngt trivsligt.
Mannen skrattade inte kan jag tillägga.
"Jag försökte vara rolig." sa jag insinuant.
"Vaddå shorts?" sa han, "menar du när han hängde på korset, eller vet du när Jesus gick i kalsonger?"
"Jamen det förstår du väl", hävdade jag, "att det bara var ett sätt att säga att det var länge sen, det är det som är poängen"
Mitt humör steg, jag fortsatte:
"Okej, vi säger så här, det är lika länge sen vi åt frukost i hop som när Muhammed gick i kalsonger!
Ja, under trädet alltså, för det måste du väl också tänka på att nån gång under sitt liv här på jorden så hade han väl kallingar. Och då är det länge sen, eller hur?" jag kunde inte låta bli att skratta.[SAW]
Mannen mörknade, sa att jag hädade folks profeter, och att jag borde visa respekt för människors tro.
"Kristna får skämta om Jesus, i alla fall!" sa jag.
"Det var väl varmt där nere även för Muhammed och han levde ju ändå som människa."
"Han var en profet." sa mannen och avrundade:
"Mrs S, du slutar att prata om det här nu, om du vill att vi ska fortsätta äta frukost!"

Å herregud, jag missbrukar herrens namn, oavbrutet, och med där nere trodde Mannen att jag jag avsåg könsligheterna men det var ju för att jag glömt var han faktiskt levde Muhammed som jag sa där nere.
Enough, krigsstigat färdigt, ticksat ut för dagen. Vi började om.

Det går inte att lyfta fram ett metaperspektiv på de här frågorna som har med religion att göra här hemma. Det är omöjligt. Det ÄR. Är. Är. Jag minns när jag läste Hanna Segal om symbolbildning och språk. Hon avgränsade psykotisk från neurotisk med hjälp av vilket förhållningssätt till symboler man höll sig med. För den psykotiske, menade hon, VAR symbolen det symboliserade, för den neurotiske symboliserade den detsamma, även om det hos neurotikern kunde föreligga en hämmande egenhändigt snickrad version mellan referent och referens.
Nu för tiden vet jag inte om man ens pratar om neuros och psykos. ((Tänk att allt kan vara vad man i början på nittiotalet svartmålade som Biologism?) I en ultrabiologists värld skulle väl muslimers ovilja att hantera Muhammed som symbol vara en defekt i hjärnan, eller? Hur skulle dom förklara det?) I det här fallet är det ju inget som skulle diagnosticeras som psykotiskt, ens enligt Hanna Segal, antar jag, (kanske menade hon inte den eller den ÄR psykotisk, utan hon var förmodligen vigare än så även med den typen av epitet och tänkte kanske: detta sätt att hantera symbolen "Muhammed" kan beskrivas som ett psykotiskt (om hon ens använde den termen?)) det är väl mer tradition och en tradering av ett absolut förhållningssätt till ett fenomen, religionen, som ned ärvts. Men den här skillnaden finns i symbolhantering mellan vissa religiösa och andra. Och en del provar företeelsen vid frukostbordet, andra gör rondellhundar, någon vill bränna en Koran.
Man kommer ändå inte runt.
Det finns inga krig att vinna.
Peace brother.
Jag accepterar.