Fortsätt till huvudinnehåll

Humor? not.

Vid frukostbordet i går, jag fryntligt:
"Shit, det var ju lika länge sen vi åt frukost i hop som det var Jesus gick i kortbyxor!"
Med sedvanlig morgonkontroll- ångest, jag vet inte vad det är med den, egentligen, eller varför ... men den sipprar ut, som ett sting i nåt av allt som chimärt lindats in i ett i övrigt ansträngt trivsligt.
Mannen skrattade inte kan jag tillägga.
"Jag försökte vara rolig." sa jag insinuant.
"Vaddå shorts?" sa han, "menar du när han hängde på korset, eller vet du när Jesus gick i kalsonger?"
"Jamen det förstår du väl", hävdade jag, "att det bara var ett sätt att säga att det var länge sen, det är det som är poängen"
Mitt humör steg, jag fortsatte:
"Okej, vi säger så här, det är lika länge sen vi åt frukost i hop som när Muhammed gick i kalsonger!
Ja, under trädet alltså, för det måste du väl också tänka på att nån gång under sitt liv här på jorden så hade han väl kallingar. Och då är det länge sen, eller hur?" jag kunde inte låta bli att skratta.[SAW]
Mannen mörknade, sa att jag hädade folks profeter, och att jag borde visa respekt för människors tro.
"Kristna får skämta om Jesus, i alla fall!" sa jag.
"Det var väl varmt där nere även för Muhammed och han levde ju ändå som människa."
"Han var en profet." sa mannen och avrundade:
"Mrs S, du slutar att prata om det här nu, om du vill att vi ska fortsätta äta frukost!"

Å herregud, jag missbrukar herrens namn, oavbrutet, och med där nere trodde Mannen att jag jag avsåg könsligheterna men det var ju för att jag glömt var han faktiskt levde Muhammed som jag sa där nere.
Enough, krigsstigat färdigt, ticksat ut för dagen. Vi började om.

Det går inte att lyfta fram ett metaperspektiv på de här frågorna som har med religion att göra här hemma. Det är omöjligt. Det ÄR. Är. Är. Jag minns när jag läste Hanna Segal om symbolbildning och språk. Hon avgränsade psykotisk från neurotisk med hjälp av vilket förhållningssätt till symboler man höll sig med. För den psykotiske, menade hon, VAR symbolen det symboliserade, för den neurotiske symboliserade den detsamma, även om det hos neurotikern kunde föreligga en hämmande egenhändigt snickrad version mellan referent och referens.
Nu för tiden vet jag inte om man ens pratar om neuros och psykos. ((Tänk att allt kan vara vad man i början på nittiotalet svartmålade som Biologism?) I en ultrabiologists värld skulle väl muslimers ovilja att hantera Muhammed som symbol vara en defekt i hjärnan, eller? Hur skulle dom förklara det?) I det här fallet är det ju inget som skulle diagnosticeras som psykotiskt, ens enligt Hanna Segal, antar jag, (kanske menade hon inte den eller den ÄR psykotisk, utan hon var förmodligen vigare än så även med den typen av epitet och tänkte kanske: detta sätt att hantera symbolen "Muhammed" kan beskrivas som ett psykotiskt (om hon ens använde den termen?)) det är väl mer tradition och en tradering av ett absolut förhållningssätt till ett fenomen, religionen, som ned ärvts. Men den här skillnaden finns i symbolhantering mellan vissa religiösa och andra. Och en del provar företeelsen vid frukostbordet, andra gör rondellhundar, någon vill bränna en Koran.
Man kommer ändå inte runt.
Det finns inga krig att vinna.
Peace brother.
Jag accepterar.

Kommentarer

  1. "med sedvanlig morgonkontroll- ångest"

    Underbar formulering!

    SvaraRadera
  2. JA visst är det ;) Kanske du känner till vad jag försöker tala om?!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bergmans icke avdragsgilla hushållerska ...

Om Det här är en Jarlsberg heter jag Kalle Anka!
skrev Bergman på en lapp till hushållerskan Anita Haglöf,
och då var det väl en av de mer humoristiska reprimanderna som hon fick av sin arbetsgivare, underförstått skulle hon rusa till Östermalmshallen och köpa en bättre variant av osten.
Han var petig med detaljerna Bergman, punktlig och kolerisk om det inte blev som han förutspått.
Var du rädd för honom? frågar filmaren Tom Alandh hushållerskan.
Hon drar på orden, men säger sedan ett klart Ja.
Man kan tolka detta som dokumentärens temata i explicit kostym:
 - Var du rädd för Ingemar Bergman?
Fram rullar en berättelse om en man, geniet, som var pedant, krävande, kontrollerande, snål, hotfull, oempatisk, ritualstyrd, med bakterieskräck.
"Jag trivdes bäst när han inte var hemma, om hans vakande öga hela tiden vakade på mig kunde jag inte koppla av och vara mig själv ... "

Vi ska förfasa oss förstås. Tycka att han var en futtig människa trots allt den där Bergman. Ensam och ela…

Hemfrid

Eminenta Camilla Henemark och en annan ung man och en lite äldre gav hemlösheten tre stolta ansikten i Debatt i går.
Stolta och stolta, den unga mannen grimarserade en hel del i kampen för hålla sitt hjärta stånget, sitta där de femton minuterna of fame i det ärendet är förstås inget man drömde.
Social & Äldreministern ställer inte upp på verklighetsbeskrivningen som dessa tre människor ger.
Det låter ju helt befängt, jag vet, men det var så, hon vägrade.På frågan varför hemlösheten ökar fastnade man i konflikt om siffrorna. Men alltså, tusentals unga vuxna, utslängda eller på eget bevåg avlägsnade från hem & hus. Det begriper väl alla, att ibland finns inga chanser att tonåringar ska kunna tas om hand av sin ursprungsfamilj. Inga jobb, inga boenden. Men, dessvärre, finns ingen annan som tar hand om dem heller.
Ute på gatorna, i din stad, i min, vandrar ungar, sitter på sista bussen, dröjer sig kvar på lokala pizzan för att se om nån kan tänka sig en nattlig gäst, en som helst…