Fortsätt till huvudinnehåll

Vad ÄR en människa?

Jag har tretusenfemhundra upphöjt i kubik- kvadratmeter kunskap.
Sånt som bara finns i min hjärna.
Och när jag går och står och pratar i dem sammanhang där jag befinner mig
hörs det aldrig nåt om just det.
När jag går i väg till min lilla fula bil och grannen ser mig med min randiga väska slängd över axeln, lätt framåtlutad med de korta lemmarna rundat svajande då vet han inget om det. Vet inget om mig.
Som om det skulle göra nåt.
Vad gör något?

När jag för över tio år sen i en kvalmig hetta satt på en färja i ett kav lugnt och disigt Medelhav och inte såg en enda landstrimma eller en enda annan farkost på havet minns jag känslan av mystik: som om det var så där det skulle bli när världen tog slut. Jag vet inte vad den erfarenheten gör med mig nu? Alla erfarenheter man staplar inom sig. Tänkta tankar, konstruerade bilder?
Vad blir det av dem? Tretusenfemhundra upphöjt i kubik- kvadratmeter tankar och erfarenheter.

Vad betyder det? När jag sitter i mina nya grannars slitna men som numera allt slitet snart bortslängda oxblodsfärgade skinnsoffa ler jag och pratar öppet om ditt och datt: vad vet dom då om mitt sätt att vara människa? vad vet dom om mina erfarenheter? mitt hjärta?

Vad vet jag om deras? Vet vi överhuvudtaget nåt om varann? om alla dessa tretusenfemhundra upphöjt i kubik kvadratmetrarna erfarenheter och tankar?

Kommentarer

  1. Bara att tänka den tanken, tycker jag om, att vi inte vet så mycket (eller något alls) om varandra. Det gör mig ingenting, bara människor är reflekterande och accepterande. Vi är hur som helst spännande, allihop. Men ibland kanske man inte ska fundera så mycket, utan bara sitta i soffan och prata på. Eller nåt..

    Går flyttlasset snart förresten?

    SvaraRadera
  2. Näe, det är nog bara att acceptera att vi inte vet så mycket om andra. Det mesta är nog bara subjektiva tolkningar av andras beteenden.

    SvaraRadera
  3. Ja, vi är spännande allihop, verkligen. Och det Är livets förtjusande njutning ändå att det är så. Man vet itne, men man kan lyfta på ögoonbrynen nån gång in emellan och ställa sig frågan: vad rör det sig därinne? Det blir mycket mer humant, att göra det ... då o då.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Konflikt?

Nu i efterhand tänker jag på det underligaste som hände i Agenda när Åkesson och Shyman debatterade. Åkessons underförstådda förslag att skicka ut alla utlandsfödda män eftersom de - enligt statistik som dom, alltså institute-SD,  ska presentera i veckan - begår flest våldtäkter i landet har en för Åkesson ännu grumlig orsaksförklaring. Driver han sin tes hela linan ut, samt - som han gör i öppen debatt - förkastar socio- ekonomiska faktorer som orsak till den högre representationen för utlandsfödda i våldtäktsdomar, då erkänner han precis samma tankegods och ide som genomsyrar F!:en patriarkal könsmaktsordning. Vad ska han göra med den uppfattningen i andra frågor?

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Dagen i dag

Jag tar min andra kopp, starkt kardemummakaffe. Då tänker jag på Peace på Ett rum med utsikt , tänker på hennes kaffedrickande framför fönstret med den metertjocka fönstersmygen och det vidsträckta skånska snölandskapet framför, vad tänker hon på i dag? I DN läser jag om flickor med ADHD och då funderar jag på Victoria som kämpat och kämpar men ibland glömmer att se hur begåvad och extravagant elegant hon är. Mitt kaffe svalnar som kaffe gör och det är bara en annan fas och jag vet att någonstans i den här stan sitter en Smultron och funderar över sin uppsats och kanske flyr hon ner under täcket med Kungens alla frillor för att slippa den ett tag. Och jag tänker på Wettex som är på väg till Stockholm med ett alldeles för späckat schema men väl så nyrakad och förberedd med både femtioelva strumpbyxor och raggsockor, må hon få kraft att orka. Ute ett milt och mycket långsamt snöfall. Jag känner mig tjock. Tappade fem kilo men har nu under två veckor ätit upp dem antar jag. Varför...