Nu är det snart dax för flytt för oss. För mig.
För tio år sen satt jag ordentligt fast på en plats, med armar och ben knutna i en ur jorden kommen tvångströja.
Som jag slet i den, i tvånget, i omöjligheterna, brändes och stärktes.
Men tiden gick. Tid går. Terapitimmarna räknades upp.
Nu är jag ju bara glad för att något höll mig fast, man har så många ideér om frihet, misstolkningar.
Vi hade en gemensam vårdnad att ta hand om, så vi tvangs bo nära mitt barns far och hans familj, i en period så tätt som vägg i vägg.
Räntorna hade stuckit iväg till 500%, huspriserna hade fallit, och där satt jag, fastbunden.
Jag brände stigar i skogen bakom, trampade samma vägar, reste i min själ, drömde drömmar.
Det var en underbar tid, 22- 30, så djävla frisk och stark, trots allt, hoppfull och mycket längtande.
30-40 var en lång mellanperiod, långsamt kommande tvångsupplösning, tretusen kurser, ett långförhållande, omskolning, flyttar, resor, inhåvade belöningar. Grovjobbet gjort, relationerna, de arkaiska, på plats utan större svek. Kartan omgjord, beroenden omförhandlade.
40 nu. Flyttar snart. Fri att välja vad som helst, kan välja vad som helst. Men nu är det inte så viktigt plötsligt. Det jag slogs för, tvångströjorna jag tröttat ut mig i verkar avlägsna. Sitter här i den nyvunna friheten och förstår att det är för tidigt för att packa ihop. Man vill tillhöra.
Alla avslut har en dramaturgi. I morse hatade jag till exempel grannen, Herr Ordförande, för att han MÅSTE gå över golvet, vårt tak, med hälarna först, hårt, hela taket vibrerar, i ett dovt och äckligt ljud som irriterar mig le grande plötsligt. Hans fru går inte alls så, fast hon säkert är lika tung som honom. Och barnen när de springer är ju bara barn som springer, men HAN, han är en pamp, en kontrollant, en maktfaktor. Han har gått hela sommarn och glott på oss andra för att han i sitt tycke tänkt att vi målar för dåligt på fönstren. Egentligen är han genomsnäll, jag ser det, vet det, men, när han blir lite osäker, när han ska till att fatta ett beslut, eller bara tro sig om att behöva sätta på sig beslutskostymen, då blir han otäckt föraktfull. Och det har han inte täckning för, han har ingen inre pondus ala natural, och då blir liksom uttrycket i stället överdrivet kontrollerande. Som en pojke, tänker jag.
Jag är skadad och går i gång på sånt. Inuti. Inte utåt. Fast jag kan ibland smida hämndplaner. Nu ska jag flytta, och lämnar det osagt.
För tio år sen satt jag ordentligt fast på en plats, med armar och ben knutna i en ur jorden kommen tvångströja.
Som jag slet i den, i tvånget, i omöjligheterna, brändes och stärktes.
Men tiden gick. Tid går. Terapitimmarna räknades upp.
Nu är jag ju bara glad för att något höll mig fast, man har så många ideér om frihet, misstolkningar.
Vi hade en gemensam vårdnad att ta hand om, så vi tvangs bo nära mitt barns far och hans familj, i en period så tätt som vägg i vägg.
Räntorna hade stuckit iväg till 500%, huspriserna hade fallit, och där satt jag, fastbunden.
Jag brände stigar i skogen bakom, trampade samma vägar, reste i min själ, drömde drömmar.
Det var en underbar tid, 22- 30, så djävla frisk och stark, trots allt, hoppfull och mycket längtande.
30-40 var en lång mellanperiod, långsamt kommande tvångsupplösning, tretusen kurser, ett långförhållande, omskolning, flyttar, resor, inhåvade belöningar. Grovjobbet gjort, relationerna, de arkaiska, på plats utan större svek. Kartan omgjord, beroenden omförhandlade.
40 nu. Flyttar snart. Fri att välja vad som helst, kan välja vad som helst. Men nu är det inte så viktigt plötsligt. Det jag slogs för, tvångströjorna jag tröttat ut mig i verkar avlägsna. Sitter här i den nyvunna friheten och förstår att det är för tidigt för att packa ihop. Man vill tillhöra.
Alla avslut har en dramaturgi. I morse hatade jag till exempel grannen, Herr Ordförande, för att han MÅSTE gå över golvet, vårt tak, med hälarna först, hårt, hela taket vibrerar, i ett dovt och äckligt ljud som irriterar mig le grande plötsligt. Hans fru går inte alls så, fast hon säkert är lika tung som honom. Och barnen när de springer är ju bara barn som springer, men HAN, han är en pamp, en kontrollant, en maktfaktor. Han har gått hela sommarn och glott på oss andra för att han i sitt tycke tänkt att vi målar för dåligt på fönstren. Egentligen är han genomsnäll, jag ser det, vet det, men, när han blir lite osäker, när han ska till att fatta ett beslut, eller bara tro sig om att behöva sätta på sig beslutskostymen, då blir han otäckt föraktfull. Och det har han inte täckning för, han har ingen inre pondus ala natural, och då blir liksom uttrycket i stället överdrivet kontrollerande. Som en pojke, tänker jag.
Jag är skadad och går i gång på sånt. Inuti. Inte utåt. Fast jag kan ibland smida hämndplaner. Nu ska jag flytta, och lämnar det osagt.
Flytta och inte låta herr ordförande stjäla mer energi. Vi pratar lite om samma saker...energierna spm man låter sippra ut genom osynliga springor.
SvaraRaderaPuss.
Perioder. Dom vill jag inte ens tänka på. Vad härligt ändå att bryta upp, tänker jag. Jag hade flyttat igår ifall det bara rörde mig, eller mig och maken. Kanske kommer jag till den där punkten när jag känner att det faktiskt är möjligt, att det går med hela rasket. Men sen är det ekonomin också.
SvaraRaderadet ska bli spännande att följa din flytt, tycker jag.
Förresten, jag gå också så där hårt med hälarna. Har jag hört...
Peace: HUr odlar man konsten att släppa förbi sånadär Ordförandes i energisystemet? Jag har i alla fall sträckt på mig då och då, tänkt på dig, tagit ett stort andetag, och sagt til mig själv, du duger! Tack för tips.
SvaraRadera@Smultron: Ja, det är härligt att bryta upp, jag drömmer om det nya varje dag, tänker att det är helt fucked up crazy att JAG kommer att få så fint. Angående hälarna, kanske bor du inte i ett hus från tidigt femtiotal så att dina stegljud inte alls fortplantar sig med just den effekt som min grannes?