Fortsätt till huvudinnehåll

Peace Älmhult

Nu tänker jag på alla dem som i det tysta varit tillräckligt respektfulla, kunniga och ödmjuka och har lyckats skapa bra möten trots olikhet i socialisationsmönster.
För dem måste det ha funnits en del av. Eller hur?
Om bara den där damen i Älmhult hade vetat hur hon skulle bete sig, då hade kanske resten av de fantombilder av gigantiska förestående samarbetssvårigheter för mannen som vägrade skaka hand inte vuxit sig till svävare med egen flygkraft. Men nu har rädslorna spunnit upp en föreställning om att den där uteblivna öppna handen som tar i en annan utsträckt hand står för en hel lavin av fördomar och svårigheter att acceptera att kvinnor fattar beslut,  tänker och har makt.

Nä, nu tänker jag istället på alla dom som var dag möter varandra, som gör kommunikation möjlig. Tänker på dem! Glädjs.
Ett kommunikationsbrott drabbar alltid alla de involverade parterna. För kommunikationens skull ÄR det ingen lösning att hitta en syndabock till haveriet, man får kanske "rätt" men inte har man förstått mer för det, för världen kan man inte göra om. Nyfiket kan man vara i den.

Kommentarer

  1. Mötas kommunicera och leva i det. Visst är det en grundbetingelse för vår överlevnad? Jag tror visst att skadan går att reparera, när processen stagnerat. Men ärren finns kvar, för varje gång det händer stramar huden mer kring den sargade hudytan.

    Åh, jag hade en upplevelse mer på det privata planet häromdagen...där brist på kommunikation resulterade i total låsning. Därför säger jag det, nästa gång jag står där i stormens öga kommer jag att stanna upp. Tveka, sätta fingret i luften och känna efter vindriktning en extra gång.

    SvaraRadera
  2. Det är nog nåt biologiskt i männsikan att vilja kommunicera, men en del tar sig ju bara på för stort allvar och har inte förstått att kommunikation är MÖTET, och UTBYTET, det som sker i mellanrummet, till sin hjälp har man skapat seder och bruk mend et är ju bara ett hjälpmedel, funkar inte judst det hjälpmedlet måste man hitta ett annat, VAD annars?

    en visst är det så, när man blir stressad av för mycket känslor etc. då låser det sig lätt, det gör det, och man får försöka att vara öppen för nya lappkast, erkänna sitt nederlag och börja om, börja om, börja om. Man kan inte börja om för många gånger. Det är väl det sisifosarbetet det är att vara människa, hålla liv i sina språk, och försök med dem möta sig själv och ge utbyte. Ibland vill man vila sig från det, och komma igen, senare...

    Hoppas det löste sig, för dig!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En kärlekshistoria

Chockerande lycklig! Min man har fått sitt uppehållstillstånd. Helt frankt ... bara så där. Och jag överraskas av med vilken känsla jag mottar beskedet. Som om huvudsvålen exploderar av all tacksamhet och kärlek som vill in och ut, samtidigt. Älskade Migrationsverk, så juste! Kära Byråkrater; så underbara! MYNDIGHETSUTÖVNING! I love it! Och vi har inte ens lagt en krona i muta. Inte slickat ett arschel. Bara blivit trevligt och vänligt bemötta. Ärligt talat! Den här dan: Människors välvilja, människors omtanke, människors kärlek. Jag satt på bussen i telefonkö, var god dröj 12 minuer. När de plötsligt svarade och jag frågade efter numret till vår handläggare petade jag tjejen framför mig i ryggen och sa ursäkta kan jag låna en penna. Hon letade och letade men tog tillslut sin mobil och skrev upp siffrorna som jag repeterade. Sen ringde jag, för att säga att jag skulle resa och vill de ha kompletteringar till ansökan finns jag tillgänglig 2 veckor framöver. Jag hann inte ens f...

Skär av den bara ...

Hur många mer än Sigrid Hjerten har dött av en slarvigt utförd lobotomi? I Måns Berthas dokumentär Det vita snittet talas om en ung ung flicka på fyra år som dog bara några dagar efter operationen där man snittade bort vitala delar av hennes hjärna. Dokumentären ger oss en historisk översikt och berättar att hjärnkirurgi började användas av Gottlieb Burckhardt 1888, och 1936 lanserades av portugisen Egas Moniz lobotomin, efter grekiska leuko (vit materia) och tomé (kniv), denna psykokirurgi spreds snabbt till en rad länder. Walter Freeman m.fl. förfinade ingreppet och den första utförda lobotomin av Freeman style i Sverige skedde 1944. Sedan dess har ungefär 4500 svenskar lobotomerats, 50% blev hjälpta, 1/3 del fick allvarliga personlighetsförändringar och 1 av sex dog. 2007 utfördes det senaste ingreppet på Karolinska sjukhuset. "Ja hade ingen lust precis till lobotomin ... ja, för jag förstod att det va nå lurt me're." säger Lisbeth Östman i dokumentären. Hon berä...