Nu sitter jag här och småskrattar åt att Bodil Malsten är så rolig.
Tar sobril för det mesta, hennes bloggalterego gör det i alla fall.
Jag som läste den där just nu titel okända dokumentärromanen om den framgångsrika New York kvinnan som föråt sig på allsköns benzo och därför krälade runt där i en exklusiv pyamas i en posh lägenhet eller vad det var, och avgiftade sig och träffade nån man emellanåt, eller om det var hennes man, jag minns inte, men sen dess har jag liksom avskräckts.
Jag vet inte vad för slags ångest jag skulle vilja dämpa allra helst? Eller vilka känslor jag skulle vilja förstärka?
Ett tag överåt jag Ipren mot tandvärk, och då nojade jag för att jag nånstans på nätet - hallå, på nätet kan man läsa allt om allt - såg att för mycket av det kunde ge högt blodtryck, och för den delen ont i tänderna kunde i sig vara ett tecken på annalkande hjärtinfarkt.
Det är mitt livsdilemma: den befarade attacken!
Jag vet att jag var fem sex första gången jag bara visste det: att det skulle hända mig. Och varför tog de inte in mig, låste in mig nånstans på nåt rum i väntan på en psykiatriker, när jag som ung alert tjufemåring gick till trehundra olika vårdcentraler och kollade hjärtat. Det kan ha varit för att jag har ont i revbenen, mellan revbenen, alltid.
Ingen vet vad det är, tror ingen tror på det heller.
Jag har tänkt Bechtrev, men vad hjälper det. Får undvika att ligga på sidan, eller ha för hög kudde.
Nuförtiden när jag plötsligt får en elefantfot i bröstkorgen går jag lydigt upp och stretchar, har jag tur släpper det.
Har jag haft sällskap i sängen av nån ny eller ännu bättre gammal bekantskap har jag genast känt mig tryggare, dör inte ensam i alla fall, har jag tänkt.
Tänker ni också på det att man ska bli hittad? och hur man kommer att se ut då?
Kunde man ta ett piller för det? för att få slippa Döden hela tiden?
Nä, nu tänker jag, trots allt: godh! att jag är förti och har överlevt, och inte har värre fobier än så här. Nu för tiden får jag sällan ångest. TACK gudar!
Så det enda jag skulle vilja är att då och då kicka in ett pålitligt uppåttjack mot ledan, sudda ut det trötta tröttsamma värdelöshetskvittot.
Va säger ni om det? En skön Amfetafrulle?
Tar sobril för det mesta, hennes bloggalterego gör det i alla fall.
Jag som läste den där just nu titel okända dokumentärromanen om den framgångsrika New York kvinnan som föråt sig på allsköns benzo och därför krälade runt där i en exklusiv pyamas i en posh lägenhet eller vad det var, och avgiftade sig och träffade nån man emellanåt, eller om det var hennes man, jag minns inte, men sen dess har jag liksom avskräckts.
Jag vet inte vad för slags ångest jag skulle vilja dämpa allra helst? Eller vilka känslor jag skulle vilja förstärka?
Ett tag överåt jag Ipren mot tandvärk, och då nojade jag för att jag nånstans på nätet - hallå, på nätet kan man läsa allt om allt - såg att för mycket av det kunde ge högt blodtryck, och för den delen ont i tänderna kunde i sig vara ett tecken på annalkande hjärtinfarkt.
Det är mitt livsdilemma: den befarade attacken!
Jag vet att jag var fem sex första gången jag bara visste det: att det skulle hända mig. Och varför tog de inte in mig, låste in mig nånstans på nåt rum i väntan på en psykiatriker, när jag som ung alert tjufemåring gick till trehundra olika vårdcentraler och kollade hjärtat. Det kan ha varit för att jag har ont i revbenen, mellan revbenen, alltid.
Ingen vet vad det är, tror ingen tror på det heller.
Jag har tänkt Bechtrev, men vad hjälper det. Får undvika att ligga på sidan, eller ha för hög kudde.
Nuförtiden när jag plötsligt får en elefantfot i bröstkorgen går jag lydigt upp och stretchar, har jag tur släpper det.
Har jag haft sällskap i sängen av nån ny eller ännu bättre gammal bekantskap har jag genast känt mig tryggare, dör inte ensam i alla fall, har jag tänkt.
Tänker ni också på det att man ska bli hittad? och hur man kommer att se ut då?
Kunde man ta ett piller för det? för att få slippa Döden hela tiden?
Nä, nu tänker jag, trots allt: godh! att jag är förti och har överlevt, och inte har värre fobier än så här. Nu för tiden får jag sällan ångest. TACK gudar!
Så det enda jag skulle vilja är att då och då kicka in ett pålitligt uppåttjack mot ledan, sudda ut det trötta tröttsamma värdelöshetskvittot.
Va säger ni om det? En skön Amfetafrulle?
Du har en skön stil! #ilove!
SvaraRaderaNattens! Tack för uppmuntran, och tack för att du läser. Tack tack tack för allt, och tack som fan, som han sa Jocke Berg på den där stadionkonserten dit alla skulle komma vitklädda.
SvaraRadera