Hjälp mig nu, Susan & Simone!

Nu vill jag läsa Simone Weil och Susan Sonntag, för deras stilla och vassa ständigt borrande, längre ner borrande, stilla och därför fokuserade tanke. Jag dör i all den här korsreferensen som vår tid har blivit av  länkar till den som länkar till det inlägget och den texten och som säger en sak på en mening. Naturligtvis, man kan få ta del av en hjärnas nät. Hur det bygger och associerar, som att sitta bredvid på Divanen. Men om det ändå vore så; intressant! som att man satt på Divanen, nej, detta är mer som att lyssna på en kör som ropar fram samma saker, snabbast, först ÄR förstås bäst, och saven av personligt, innerligt helst privat finns inte där, sätts som ideal att inte finnas där, och en Freud bredvid kunde förklara den frånvaron med fenomen som överföring och motöverföring om han ville men jag vill inte:
Jag kunde i stället skriva:

Simone Weil menar att ingen kan uteslutas från sanningens rike om hon begär sanningen tillräckligt mycket och vänder sin fulla uppmärksamhet mot den.


Och med det kunde det se ut som om jag vet nåt om Weil. Men jag vet inget. Jag har bara sett hennes foto, hennes namn, referenserna till henne. Och: blivit nyfiken. 
Susan Sonntags Om Fotografi har jag läst, och vad minns jag: jag vet inte: nu på raken minns jag bara en artikel som Bodil Malmsten länkade till för något år sen om hur sonen sett Sonntag kämpa emot Döden, förvägrat den på alla sätt, trots att hon  mycket säkert var på väg in i den. Nu kunde jag ju hämta den eminenta boken, Om Fotografi. För jag har läst den. Och bläddra till mig lite kunskap. Lite minnen. 
För!(jag ler åt min motsägelsefullhet) utan referenser, utan påminnelser, utan Google kan jag nästan inte komma på nåt hon skrivit om där. 
Det är artiklar vet jag, om bilder i vår tid, om fiktion om verkligt. Om, nä ... det är tyst. En artikel börjar på Om ... som så många artiklar. 


Just därför vill jag läsa, i all stillhet läsa, titta ut på världen, och tänka på den, hur den reproduceras, replikeras. För nu går det fort, och det kan man inte beklaga, men man får nog rycka tag i en påle, så som några gjorde som överlevde Tsunamin. Och hålla sig där. För annars tror jag inte att jag kommer må så särskilt bra. Och det här är ju mitt liv, så om jag måste ställa mig utanför, som så många andra åldrande har fått göra, lämna fältet fritt, odla sin trädgård så gör jag det, eller står kvar förresten [SOM OM DU NÅNSIN KOM I VÄG?!?].


Och varför jag väljer de här två damerna just nu är för att deras intryck på mig är outsägligt starkt, som om en dämon av skärpa, av nåt högstående omsluter deras persona (tänk Virginia Wolf). Som om dom kan hjälpa min hjärna upp på spåret där jag vet att jag varit ... ett spår jag tyckte mycket om. Självsanering; DETOX helt enkelt.    




Jalla Jalla!