Kroppar, unga unga kroppar, tjejer, begynnande kvinnor med mod i steget, och med förväntan överallt inunder huden. Ungdomar med framtid, i huvudet tretusen tankar och drömmar.
Pang, rätt ner död, efter en utenatt, en utekväll, med vänner, med bekanta. Vid tillfället ensam.
Ögonblicket när hon vänder sig om, rädslan som stiger och explosionen som den fortplantar ut i hela systemet, paniken: kanske paralyserar den, kanske genererar den handling, motstånd eller flykt.
Jag tänker på ögonblicket när man förstår vad som är på väg att hända. Ögonblicket som man har tänkt på så många gånger, befarat, ryst inför tanken, stött bort, hoppats på turen. Plötsligt händer det.
Det går nog inte särskilt många unga-, medelunga-, vuxna-, medelålders-, äldre- kvinnor därute som aldrig aldrig, någonsin när de gått ensamma hem genom natten tänkt på det: överfallet, presumtiva gärningsmän, flyktvägar, eventuella försvar. Men en kväll händer det för somliga tjejer att det är där, just det ögonblicket, just då handlar hon i rädsla och i panik, eller handlar inte alls, kanske är hon full av tillit ända in i döden, kanske vänder hon sig emot förövaren med frågor. Ingen vet.
Jag läser om Nancy, jag läser om Therese, jag läser om Malin, om Emma, om Engla. I de här fallen unga kvinnor, tjejer. Någonstans är förtvivlan, smärtan och rädslan de kände allas vår kollektiva rädsla, vår smärta, vår sorg. Det är vårt samhälle, det är vår miljö, våra systrar, våra barn. Det är vår tillvaro som rivs sönder när någon av våra medmänniskor kommit på så taskig glid att den/dom utsätter andra för ett dödligt våld. Det dödliga våldet, ja för all del allt brutalt våld: fräls oss ifrån det!
Lär oss att förstå, lär oss att bära, lär oss att förutse!
Om kvinnovåld i världen skriver Per Wirten, i Expressen
P.S. För övrigt ger Flashback krimforum mer än en sedlig inblick i viss del av verkligheten ...
Pang, rätt ner död, efter en utenatt, en utekväll, med vänner, med bekanta. Vid tillfället ensam.
Ögonblicket när hon vänder sig om, rädslan som stiger och explosionen som den fortplantar ut i hela systemet, paniken: kanske paralyserar den, kanske genererar den handling, motstånd eller flykt.
Jag tänker på ögonblicket när man förstår vad som är på väg att hända. Ögonblicket som man har tänkt på så många gånger, befarat, ryst inför tanken, stött bort, hoppats på turen. Plötsligt händer det.
Det går nog inte särskilt många unga-, medelunga-, vuxna-, medelålders-, äldre- kvinnor därute som aldrig aldrig, någonsin när de gått ensamma hem genom natten tänkt på det: överfallet, presumtiva gärningsmän, flyktvägar, eventuella försvar. Men en kväll händer det för somliga tjejer att det är där, just det ögonblicket, just då handlar hon i rädsla och i panik, eller handlar inte alls, kanske är hon full av tillit ända in i döden, kanske vänder hon sig emot förövaren med frågor. Ingen vet.
Jag läser om Nancy, jag läser om Therese, jag läser om Malin, om Emma, om Engla. I de här fallen unga kvinnor, tjejer. Någonstans är förtvivlan, smärtan och rädslan de kände allas vår kollektiva rädsla, vår smärta, vår sorg. Det är vårt samhälle, det är vår miljö, våra systrar, våra barn. Det är vår tillvaro som rivs sönder när någon av våra medmänniskor kommit på så taskig glid att den/dom utsätter andra för ett dödligt våld. Det dödliga våldet, ja för all del allt brutalt våld: fräls oss ifrån det!
Lär oss att förstå, lär oss att bära, lär oss att förutse!
Om kvinnovåld i världen skriver Per Wirten, i Expressen
P.S. För övrigt ger Flashback krimforum mer än en sedlig inblick i viss del av verkligheten ...
Jag läste det och kommentarerna också. De sedvanliga upprörda rösterna från förorättade män som känner sig utpekade. Hur ska kvinnor ta det då, att det kön man tillhör systematiskt skändas och mördas, inte får födas? Det hamnar så lätt i en dragkamp om lidande. Varför kan man inte se på en sak i taget och eränna att problemen finns? Män har ju döttrar, tänker jag.
SvaraRaderaIbland vet jag inte, oftast, sen kan jag då och då tänka att mäns våld handlar om att de kan, de är större i regel. Men de där småväxta männen som ALLTID muckar med stora biffar da? De kallar vi undantag. I övrigt kan jag också då och då försöka fatta vad det innebär att vara en klan före en individ. Att vi är så satans mycket individ här, med tilerkända känslor och uppfattningar är nog ändå ganska unikt i jämförelse med dem som präglas av gruppen som minsta system.- Jag försöker fatta detta, men det är nog så att vissa biologiska behov, av tillhörighet, ÄR väldigt starka, och har man en kulturtradition där uteslutning sker klanmässigt, och där individen inget är, då kanske det inte räcker med att vara "pappa" för att sluta. Liksom. Men jag vet faktiskt inte. Förvånar det dig? :))
SvaraRaderaNäe, jag vet inte jag heller ;)
SvaraRaderaKanske kan vår känsla av att känna oss personligt angripna ha med både att vi inte uppfattat oss som sedda och betydelsefulla att göra och att vi faktiskt anar problemet men vet att vi inte tagit ansvar, en skuldkänsla alltså. Men jag vet ju inte...
Nä, det här har inte några enkla svar, man blir ju lätt som du säger, både skuldtyngd och förorättad...
SvaraRadera