Jag satt å såg Anna Anka laga anka i sitt julprogram.
A irriterad, vill plötsligt byta kanal, - det var då hon låg på pilatesbollen och gjorde "grodan" - eftersom damen i fråga, enligt honom plötsligt, inte tänker på någon annan än sig själv.
Vi hamnade i en Woodstock-dokumentär.
Förklara 68 rörelsen på två minuter den som kan.
Jag kom av mig, häpnade: vad hände med allt? Vilket antiklimax!
Vi ser hur en tromb drar en överdriven regnskur över den enorma scenen. Scenarbetarna försöker rädda elektroniken och flyr.
Folkflocken nedanför i ponchos och batik uppmanas söka skydd.
Kring julbordet på julafton var det dock bara A som inte alls förstod den allmänna indignationen över Ankans uppsyn.
Då stod han på sig och sa att hon vill väl bara vara en nice woman som är fast i kändisskapets kultur.
Jag gillar de helt way out referenserna han håller sig med (om man jämför med mina/våra).
Allt blir tydligt, till exempel hur åsiktsmaskineriet är styrt av sedan länge ingraverade koder i våra flockstyrda impulser. För att haja det inkorrekta med Anna A's uttalanden bör man sluta upp bakom och förstå kvinnorörelsens ambition och vår dubbelmoral kring den. För att säga en sak och mena en annan krävs långtgående invigning i systemens natur.
The summer of Love. Att det var politik, om jämlikhet, frihet och broder/syster- skap och för mig, i min hjärnas konnotationer till det där: kvinnofrigörelse, kvinnans lust, kvinnans rätt. Allas vår rätt till livet utanför femtiotalets strama räta kostymvinklar, etniska rensning, kärnvapnen, Hitler. Nog måste väl Kejsar Haile Sellassie funnits med på ett hörn där också? Rastafaris? Socialt uppror. Får googla på den, Bobbelibobban Marley på woodstock? Nä, kan inte bekräftas, var han för ung, slog igenom senare, första stora plattan 74?
Kanske det var ungefär som reggaen, säger jag ändå.
Men vad är det för A? One love, ganya, rastaflätor, gult grönt rött, den etiopiske kejsaren Haile Sellassies, som den nya messias ,väntan på att ett folk skall komma honom till mötes? Men det är ju kristet, och flickorna där ska inte raka håret under armarna och inte vara allmänt kort korta och inte heller särskilt jämställda. Rastafarikulten är däremot införlivad, liksom uppäten och digested som det passar sig, i den rörelse A tillerkänner sig som muslim: mouridismen, där har dom figurer som kallas Bye Fall´s, det är efterföljare till grundaren Ahmadou Bambas högra hand. Dom klär sig i trasor, och odlar rastaflätor och är lite allmänt fria outsiders. Grundaren är svart, senegales, och muslim, ungefär som Haile Sellassie är det då, men etiopier och kristen då.
Kan man bara ha gudar, profeter som liknar en själv?
Om man aspirerar på att få ha ett finger med i spelet, och inte vill blott underkuva sig andras ordningar, då måste man styra upp det.
Jag, vad har jag för ambition med mina gudar, coh vad är det jag tordes vilja styra upp?
Inga, inget, som om mitt fullständigt maktlösa tillstånds enda uppkäftighet tillåter: Inga Gudar!
Och det ÄR ju uppkäftigt, rebelliskt rentav, så hotande. Men en är inget hot. Så därför blir man lätt utmanövrerad, söndrad, inte alls härskande. Men lite fri, fri i den lilla lilla enklaven jag som bor i det rum där ingen annan gudspatriark redan fyllt upp. En tandlös under sängen religion liksom.
Hur som helst.
Joe Cocker var magnifik där på scenen, vilka manér, och så förvånad jag blev av att se att han har varit ung, som om jag trott att han varit mysfarbror - you are so beautiful - alltid.
With a little help for my friend
A irriterad, vill plötsligt byta kanal, - det var då hon låg på pilatesbollen och gjorde "grodan" - eftersom damen i fråga, enligt honom plötsligt, inte tänker på någon annan än sig själv.
Vi hamnade i en Woodstock-dokumentär.
Förklara 68 rörelsen på två minuter den som kan.
Jag kom av mig, häpnade: vad hände med allt? Vilket antiklimax!
Vi ser hur en tromb drar en överdriven regnskur över den enorma scenen. Scenarbetarna försöker rädda elektroniken och flyr.
Folkflocken nedanför i ponchos och batik uppmanas söka skydd.
Kring julbordet på julafton var det dock bara A som inte alls förstod den allmänna indignationen över Ankans uppsyn.
Då stod han på sig och sa att hon vill väl bara vara en nice woman som är fast i kändisskapets kultur.
Jag gillar de helt way out referenserna han håller sig med (om man jämför med mina/våra).
Allt blir tydligt, till exempel hur åsiktsmaskineriet är styrt av sedan länge ingraverade koder i våra flockstyrda impulser. För att haja det inkorrekta med Anna A's uttalanden bör man sluta upp bakom och förstå kvinnorörelsens ambition och vår dubbelmoral kring den. För att säga en sak och mena en annan krävs långtgående invigning i systemens natur.
The summer of Love. Att det var politik, om jämlikhet, frihet och broder/syster- skap och för mig, i min hjärnas konnotationer till det där: kvinnofrigörelse, kvinnans lust, kvinnans rätt. Allas vår rätt till livet utanför femtiotalets strama räta kostymvinklar, etniska rensning, kärnvapnen, Hitler. Nog måste väl Kejsar Haile Sellassie funnits med på ett hörn där också? Rastafaris? Socialt uppror. Får googla på den, Bobbelibobban Marley på woodstock? Nä, kan inte bekräftas, var han för ung, slog igenom senare, första stora plattan 74?
Kanske det var ungefär som reggaen, säger jag ändå.
Men vad är det för A? One love, ganya, rastaflätor, gult grönt rött, den etiopiske kejsaren Haile Sellassies, som den nya messias ,väntan på att ett folk skall komma honom till mötes? Men det är ju kristet, och flickorna där ska inte raka håret under armarna och inte vara allmänt kort korta och inte heller särskilt jämställda. Rastafarikulten är däremot införlivad, liksom uppäten och digested som det passar sig, i den rörelse A tillerkänner sig som muslim: mouridismen, där har dom figurer som kallas Bye Fall´s, det är efterföljare till grundaren Ahmadou Bambas högra hand. Dom klär sig i trasor, och odlar rastaflätor och är lite allmänt fria outsiders. Grundaren är svart, senegales, och muslim, ungefär som Haile Sellassie är det då, men etiopier och kristen då.
Kan man bara ha gudar, profeter som liknar en själv?
Om man aspirerar på att få ha ett finger med i spelet, och inte vill blott underkuva sig andras ordningar, då måste man styra upp det.
Jag, vad har jag för ambition med mina gudar, coh vad är det jag tordes vilja styra upp?
Inga, inget, som om mitt fullständigt maktlösa tillstånds enda uppkäftighet tillåter: Inga Gudar!
Och det ÄR ju uppkäftigt, rebelliskt rentav, så hotande. Men en är inget hot. Så därför blir man lätt utmanövrerad, söndrad, inte alls härskande. Men lite fri, fri i den lilla lilla enklaven jag som bor i det rum där ingen annan gudspatriark redan fyllt upp. En tandlös under sängen religion liksom.
Hur som helst.
Joe Cocker var magnifik där på scenen, vilka manér, och så förvånad jag blev av att se att han har varit ung, som om jag trott att han varit mysfarbror - you are so beautiful - alltid.
With a little help for my friend
Jag såg också Woodstockdokumentären (tredje delen?) och insåg i min politiska korrekthet att artistuppbådet var obegripligt vitt och manligt.
SvaraRaderaDet har jag aldrig tänkt på!
Samtidigt pågick soulen någon annan stans.