Brud.
Inte kände jag mig så vacker som jag sen blev i allas ögon.
Det är fantastiskt med goda speglar.
Vitt vitt vitt.
Och krispigt.
Förnseningar.
Folk som försenade.
Alltihop.
Min huvudsvål ville gå upp i sprängverkan.
Femtioelva snöbilsfläckar på kjolen, sista just innan vi skulle gå in i mina föräldras till tempel smyckade hus. Underligt hur en dörr, en entré, ett förväntansfullt sällskap minuten senare kan förbyta all fucked up hopplöshet infor tinges belägenhet, blåsa bort den, för en skimrande strålande midvintermagi. Mitt älskade barn bakom i snyggaste kostymen.
Mamma mötte gråtande i dörren, hon var öppen och lycklig. Bakom henne skymtade massan därinne vars ögonpar blinkade nyfiket mot oss i ljusskimret. Utanför brann en eld. I rummen rosa, vitt, blått, guld. Nästan så politiskt inkorrekt att det kunde anmälas skojade blomstergubben. Sure. Ljusblått och rosa. Skulle jag våga gå nerför hallen? Gästerna var rörda. Vi tågade in. Skulle man hålla honom under armen? hur höll man i så fall blommorna på bästa sätt? Vi ställde oss under misteln i den med tyll och rosor smyckade portalen. Vigselförrättaren höll tystnad, fotoblixtarna blinkade.
Sol hade sminkat mig och lagt året, S servade med lunch, kaffe och choklad och lugnande Mozart. Så högtidligt fint. Hjälpsamhetens lov sjöng i alla vänner och bekanta. Någon lånade ut det, en annan det, hjälpte med det, två höll matlag hela dagen i vårt kök, folk fejade, kånkade, torkade, putsade, förberedde och körde hit och dit. För oss. Lilla I och Lo skjutsades fram och tillbaka med storslaget tålamod. Pysslade med allt. Här och där var en lucka uppstår fyller Lo i. AK konverserade vigselförrättaren.
Alltihop. Så underbart Lyckat. Lilla I som spred sitt ljus när hon ropade Gudis över alla huvuden.
A kämpade med tårarna, kämpade, jag vet det. Ändå, stilla rann de nerför kinderna. Han gömde sig i min hals en stund. Lo läste vackraste dikten om hur kärleken är där man älskas för den man är.
Sen sa vi JA. Och sen surfade vi vidare. Bars fram av välvilja, lyckönskningar och stor kärlek.
Gästerna var fantastiska. Glada! Varma! Uppsluppna! Välvilliga! Tänker på allt som människor kan skapa tillsammans! För oss ett stort stort rum som räckte över hela härliga världen av kärlek som öppnade sig och våra hjärtan. Jag kände mig ren och stor, utan grus.
TACK TACK TACK!
Inte kände jag mig så vacker som jag sen blev i allas ögon.
Det är fantastiskt med goda speglar.
Vitt vitt vitt.
Och krispigt.
Förnseningar.
Folk som försenade.
Alltihop.
Min huvudsvål ville gå upp i sprängverkan.
Femtioelva snöbilsfläckar på kjolen, sista just innan vi skulle gå in i mina föräldras till tempel smyckade hus. Underligt hur en dörr, en entré, ett förväntansfullt sällskap minuten senare kan förbyta all fucked up hopplöshet infor tinges belägenhet, blåsa bort den, för en skimrande strålande midvintermagi. Mitt älskade barn bakom i snyggaste kostymen.
Mamma mötte gråtande i dörren, hon var öppen och lycklig. Bakom henne skymtade massan därinne vars ögonpar blinkade nyfiket mot oss i ljusskimret. Utanför brann en eld. I rummen rosa, vitt, blått, guld. Nästan så politiskt inkorrekt att det kunde anmälas skojade blomstergubben. Sure. Ljusblått och rosa. Skulle jag våga gå nerför hallen? Gästerna var rörda. Vi tågade in. Skulle man hålla honom under armen? hur höll man i så fall blommorna på bästa sätt? Vi ställde oss under misteln i den med tyll och rosor smyckade portalen. Vigselförrättaren höll tystnad, fotoblixtarna blinkade.
Sol hade sminkat mig och lagt året, S servade med lunch, kaffe och choklad och lugnande Mozart. Så högtidligt fint. Hjälpsamhetens lov sjöng i alla vänner och bekanta. Någon lånade ut det, en annan det, hjälpte med det, två höll matlag hela dagen i vårt kök, folk fejade, kånkade, torkade, putsade, förberedde och körde hit och dit. För oss. Lilla I och Lo skjutsades fram och tillbaka med storslaget tålamod. Pysslade med allt. Här och där var en lucka uppstår fyller Lo i. AK konverserade vigselförrättaren.
Alltihop. Så underbart Lyckat. Lilla I som spred sitt ljus när hon ropade Gudis över alla huvuden.
A kämpade med tårarna, kämpade, jag vet det. Ändå, stilla rann de nerför kinderna. Han gömde sig i min hals en stund. Lo läste vackraste dikten om hur kärleken är där man älskas för den man är.
Sen sa vi JA. Och sen surfade vi vidare. Bars fram av välvilja, lyckönskningar och stor kärlek.
Gästerna var fantastiska. Glada! Varma! Uppsluppna! Välvilliga! Tänker på allt som människor kan skapa tillsammans! För oss ett stort stort rum som räckte över hela härliga världen av kärlek som öppnade sig och våra hjärtan. Jag kände mig ren och stor, utan grus.
TACK TACK TACK!
Åh härligt med kärlek! Datorn har fått stå i sitt hörn några dagar, men så här kände jag att glädjen kom tillbaka...läsa om er stora dag var så fint.
SvaraRaderaTack för att du delade med dig, och en massa välgångskramar:)
Tack för din lyckönskan! värmer stort! Tack!
SvaraRaderaVackert! vilken lycklig lyckad dag! /Maja
SvaraRaderaJa, det var det verkligen! Tack Maja!
SvaraRaderaTack själv, för upplevelsen att få vara med. Fint skrivet!
SvaraRaderaTänker fortfarande med ågren på att jag borde vänt mig till er när jag läste dikten, men det slog slint i huvudet - "publiken" var ju mängden, fick jag för mig.... så dumt.
Tänk att det var så högtidligt och vackert. Jag ler bara jag tänker på Er kväll!
Loll! Din dikt är så vacker som den är, och kan med det lilla andningshålet som din läsning mot publiken gav avnjutas utan att man bryter ihop i fulgråt över det stora svåra. Jag tror det var det du visste, faktiskt. Jag hör dikter bättre om jag inte ser folk som läser dem i ögonen. Tack tack tack!
SvaraRadera