tisdag 1 februari 2011

Solidaritet ...




Jag såg ett reportage om Hanne-Vibeke Holst. Och hon gjorde en sån djävla grej av att hon sponsrat en ung dam i nåt land, typ Colombia, med universitetsutbildning . Holst make hypade grejen än mer genom att vara med med en filmkamera när Hanne-Vibeke efter noga övervägande återvände till den unga damens hus med beskedet att hon tänkte betala utbildningen. Då grät dom, och så underbar hon var Hanne-Vibeke, blond och tårögd, och utan att ha ansträngt sig att lära sig ett enda ord på spanska stod hon där med händerna i den unga damens händer och fyllde hela sig med bilden av solidariska kvinnokamper: hur djävla tacksam skulle biståndstagaren vara, och hur djävla god skulle Holst bli?

Behövde Holst försaka en enda grej för det där? jag bara undrar.

För under reportaget sitter hon i en av hennes och familjens fastigheter vid havet, sitter i sin separata skrivarlya med utsikt, strax innan hon sveper ner i samhället med sin cabbade Merca. Familjen: ja dom är väl i nån annan våning i nån annan stad, vad vet jag.

Kolonialt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar