Fortsätt till huvudinnehåll

Människor! för faan ...

Hur gör man för att vrida runt ögonloberna:
ut och in, vända på perspektivet, lära att se, seendets konst?
Jag handlar grönsaker och frukt intill en moske.
Det är så fruktansvärt billigt.
Och bra.
Jag tänker eko.
Ekonomiskt alltså.
I dag tänkte jag att jag skulle hinna innan bönen, men jag gjorde inte det. Kom dit när den var slut.
Då vimlar det av systrar och bröder där.
Och in i affären stack en vad jag tror Somalisk kvinna in sitt huvud och ropade högt:
"Vem äger taxin utanför?"
Alla därinne tittade upp, jag som stod vid kassan med en man packandes mina varor i två påsar, gjorde det med: tittade upp.
"Jag." ropade en man försynt.
Alla tittade på honom.
"Kan du skjutsa oss?" skrattade kvinnan tillbaka.
Jag gillade det.
Inte hade hon gått in på ICA fokus och skrikit.
Nej, just det, det hade inte varit hennes hoods, hon skulle ha tittat ner där, och folk hade tittat föraktfullt på henne, på hennes beslöjning.
Tänk att det är så förbannat provocerande fortfarande?
Säg muslim och det sitter små Jimmies i ögonen  på en majoritet av svennefolket. Jag vet. Jag har dem i min omedelbara närhet. I familjen. I min släkt finns en hoper ondsinta ras-separatister. Jag tycker synd om dem. Dom är allt vad schablonen säger att en SD- anhängare är. Så förbannat väl är dom just så, om det inte vore sant hade man ju skrattat, som Solsidan: fast tvärtom liksom. Bara de gängse beskrivningarna vore väl tillräckligt för att man skulle vilja byta skinn och prova ett annat anslag än rasistens: men nej, inte ens den olägenheten fattar dom, att det är trashigt.

Kan inte folk bara fatta att även muslimer är människor. Vanliga djävlar, som du o jag.
Vad fan tror man om sitt lilla skit liv? Att man har alla svar, trots att man säger sig värna uttrycksfrihet? Tror man att man vet meningen med det lilla livet, och att man definitivt tar sig på så förbannat stort allvar så att man anser sig vara pompös nog att fördöma alla som inte liknar mig, att dom borde leva som jag, borde tro som jag, vara FRI och STOR som jag? Vad? Tycker man att man är så fantastisk, och snygg, och rätt? Nä, det gör man nog inte ... föraktet är en projektiv identifikation. På Dom andra.

Likadant så skiter folk ner sig så fort "den muslimska broderskapsrörelsen" nämns vad gäller Egypten och demokratianhängarna där. Så illa är det att jag tror dom - broderskapsrörelse-icke-anhängarna - tammej fan hellre behåller Mubarack än får in dem, det kan bli som i Iran säger en Irani i radion. Eller man tar hellre nån annan ockupant som ska komma dit och tala om vad fan det är som är BRA och BÄST för dem.

Jag tröttnar på det provinsiella.
För att vi KAN lyfta blicken, vända ögonloberna, se, se igen ...
Och vänta, kanske kan det hända grejer, som vi inte vet, som vi inte kan förutsäga ...

Folket sitter fortfarande kvar på torget i Kairo. Dom ÄGER!

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Sideboard

Småtomtar, en del sammetade i helrött med luva andra i bilmotormantröja, jeans, gummisar och en på ICAs blev över från förra året avdelning inköpta tomtemössa; tunnt tunnt bomullstyg med en sladdrig vit kant. Så stod dom, hoppade, kivades, hela samlingen av barn, överfulla av förväntan alldeles nedanför trappan.
Utanför Stora Scen- ingången stod släkten.
En väldans hög medelålder på den.
Utanför det där, som ett sideboard, där man ställer sina avlagda glas - som ett sideboard som med dess osynliga funktion uppskattas uppskattades väl jag, typ ingenting - så stod jag där i kulturhusfoajen.

Vi hade bestämt tisdagsträff, i cafeet.
Spontant, den som hinner och vill, den kommer.
Så efter ett långt köande slog vi oss ner i samlingarna och sa alldeles för högt att barn nu förtiden är för djävla högljudda.
"Dom skriker ju, rakt ut, som om motorn lagt av och det behövs kompenseras med en artificiell högljudsrea."

Klasskampen pågick i små tigerhjärtan där borta under trappan.
"Fö…

Bastu- vett & etikett

Magdalena Ribbing vet. Hur det bör vara. Hur man avslöjar om man har nån koll, om man har stil, om man har grace. Nu har hon dagen till ära publicerats med en bastuvett-etikett-kolumn i webb-DN.
Att skreva i bastu skulle nog ändå Magdalena säga vore ett no no.
För där ska man, enligt hennes rekommendation, ta seden dit man kommer, handduk på om andra har handduk, handduk av om andra har kastat den. Men om det nu är som för mig häromdan, att jag kommer in sist i en bastu där man lotusställer sig i vidöppet skrev, skulle jag förväntas göra detsamma då, eller FÅR jag bryta seden och behålla handduken på? Hur gör man!? Magdalena Ribbing!? Ska de övriga därinne av hänsyn till mina tabun rulla in sig i frottén plötsligt?
What?

Men aj aj i alla fall för att klippa naglarna eller borsta hår, likaså bör även en sitthandduk användas, ja för ni kan ju själva tänka vilket slem och slusk som kan skrapas av mot de varma brädorna annars.
Sentensen blir alltså oavsett: SITT på handduken, för fan!
Ja…

Jordbävning ...

Tror knappt att uppstädningen av miljarders miljarder(jepp, alltså fler än de Sverigedemokratiska  400 miljarder kronorna) ... plankor, kablar, stenblock, plåtflak i det förödda Japan kan jämföras med vad förvirringen i mitt huvud kräver av bättre ordning.
Nederlag på arbetet. Ny chef. Inkompetens. Och Machavelliskt söndrande pågår.
Jag drar min fana. För det jag tror på. Och kampen om det marxistiska problemformuleringsprivilegiet är som alltid en klassiker i maktstrider.
Kom an Japaner!
Håll ut!
Kom an Mrs S, hitta en väg ut!
Delacroix ingjuter fortfarande mod! 200 år senare ...