Runt om i världen reser människor, satsar stort, sätter allt i pant för att resa till arbete i en mer besutten världsdel.
Människor tar avsked i hopp och förtvivlan. Människor väntar i hopp och förtvivlan. Hoppas att cashet ska rulla in, nyckeln till det goda livet. Några bröder rullar i land på Fuerteventuras stränder och bärs bort innan turisterna vaknat.
I Europa sitter de lyckliga gästarbetarna och knackar sten i sluttningarna där den nya medelklassen bygger sina sommarresidens. I Europa knäcker gästarbetarna, de främmande, de som inte tillhör, lycksökarna as some wants to speak, dem som flytt över haven eller tagit vägen över bergen, för att tjäna ihop till lite framtid till sin familj. I städfirmor, andra-ledets-porriga-entreprenörer, som säljer sig billigt billigt i andraledets förmedlingsuppdrag i de i förstone korrekt upphandlade tjänsterna. Tredjehandsanställda med halva löner. Tack, och håll käften. Som undervegetationen vilken opererar i en andra diemension än den som dom i den första idkar sina av Svenskhet präglade liv.
Nätternas städer är fyllda av utomliggande hemlösa icke- vikingar.
Lathet, segregation, uppcoming och extrem individualism har gjort det möjligt. Två tredjedels arbetsmarknaden, jobb man vill ha och jobb man itne vill ha, jobb man säljer ut för billigt, som Svensken inte längre kan ha därav. Det, just det levererar initialt ett förrädiskt hopp till folk på sluttningarna i Colombia, i Ouagadogou, i Rabat, i Kabul ... you name it, för jag har då inte ens lärt mig namnen på alla de platser varifrån de svartögda stammar ... men till oss kommer dom i alla fall, till Europa, med tron, hoppet, önskan ... vad han blir när jag ser honom är något annat.
Funnes det rättvisa, skulle vi brinna i den eviga elden. Men förmodligen kommer vi inte ens att göra det, för den typen av öga för öga existerar bara i överdrivet godtrogen text ...
Människor tar avsked i hopp och förtvivlan. Människor väntar i hopp och förtvivlan. Hoppas att cashet ska rulla in, nyckeln till det goda livet. Några bröder rullar i land på Fuerteventuras stränder och bärs bort innan turisterna vaknat.
I Europa sitter de lyckliga gästarbetarna och knackar sten i sluttningarna där den nya medelklassen bygger sina sommarresidens. I Europa knäcker gästarbetarna, de främmande, de som inte tillhör, lycksökarna as some wants to speak, dem som flytt över haven eller tagit vägen över bergen, för att tjäna ihop till lite framtid till sin familj. I städfirmor, andra-ledets-porriga-entreprenörer, som säljer sig billigt billigt i andraledets förmedlingsuppdrag i de i förstone korrekt upphandlade tjänsterna. Tredjehandsanställda med halva löner. Tack, och håll käften. Som undervegetationen vilken opererar i en andra diemension än den som dom i den första idkar sina av Svenskhet präglade liv.
Nätternas städer är fyllda av utomliggande hemlösa icke- vikingar.
Lathet, segregation, uppcoming och extrem individualism har gjort det möjligt. Två tredjedels arbetsmarknaden, jobb man vill ha och jobb man itne vill ha, jobb man säljer ut för billigt, som Svensken inte längre kan ha därav. Det, just det levererar initialt ett förrädiskt hopp till folk på sluttningarna i Colombia, i Ouagadogou, i Rabat, i Kabul ... you name it, för jag har då inte ens lärt mig namnen på alla de platser varifrån de svartögda stammar ... men till oss kommer dom i alla fall, till Europa, med tron, hoppet, önskan ... vad han blir när jag ser honom är något annat.
Funnes det rättvisa, skulle vi brinna i den eviga elden. Men förmodligen kommer vi inte ens att göra det, för den typen av öga för öga existerar bara i överdrivet godtrogen text ...
Kommentarer
Skicka en kommentar