torsdag 9 december 2010

Den Goda föräldern

Att sitta som läkare på en random svensk vårdcentral måste vara en inblick i den grå mänsklighetens tillkortakommande elände i snor och tårar och upptjuckade ådror blottade i sju minuters intervall.
Kan det vara så kul?

I dag reagerade min fina fina doktor på en sådan vårdcentral över att jag flyttat. Har du flyttat? sa hon förvånat. Hon kommer alltså i håg mig? och vi fortsatte prata om det som var jag sist jag var där. Sju minuter: check! Vi drog över tiden.

Och inte behövde jag klämma fram nåt. Hon förstod, utifrån mina kryptiska viskningar förstod hon att det var mellow.
Och till det fick jag en styck kontakt med psykolog och en karta med piller. Vi börjar att prova med bara seratoninhöjare så får vi avvakta om det behövs även noradrenalinpåslag. För beroendet av att ständligen äta så att man därefter ständligen måste träna.

Jävligt juste.

Somliga patienter skriker inte eller överdriver inte utan knystar tyst fram otydliga pusselbitar in till sin vardagsverklighet.

Halleluhja för henne som ser det!
Jag älskart! Jag älskar hennes sort!
Jag älskar att betala skatt.

För jag ska få en dietist-session också. Tack Tack mina svenska medkumpaner!

2 kommentarer:

  1. Visst är det fantastiskt att träffa någon professionell som är helt underbar - och så läskigt att det ska bero just på person och inte funktion!

    SvaraRadera
  2. Ja, och det är verkligen då man är läskigt medveten om att LAS även medför svåra dilemman som måste arbetas med och lösas, fel man på fel plats alltså.
    Men du, jag tror det är en fokusförflyttning inom det offentliga, inom det kommunala, serviceandan är en helt annan, undantagen är få, de som med vresa och nesa fräser eller värderar ner.
    Människor är fantstiska! DU är nog ena v dem också! Grattis till det!

    SvaraRadera