I går läste jag på ett gammalt ex's fb sida.
I smyg. Ja, vi är ju inte vänner eller så. Men han är väl så oteknisk fortfarande att han inte ens vet att hans logg är öppen. Ja, så oteknisk behöver man väl inte vara för att göra det misstaget kanske, men jag läste i alla fall. En radda av bombastiska livslektioner. En fastnade. Eller fick mig att fundera när jag gjorde frukost nyss:
"Människor är för mycket Jag i dag", skrev han, på ett ungefär.
Jag tänkte: jaha!? hur kan man se skillnaden på det, och var finns linjen, när man passerat in i det oåterkalleliga egot? Och vem har de privilegierna, egentligen, att utveckla det så`och har dem det i så fall bara för att en masse av andra upplåter rummet?
Jag vet inte.
Jag vet bara att när jag och dom i min ålderskategori var allvetande gymnasiefilosofer då undrade vi om Den sanna Altruismens vara eller eller inte vara, ja ungefär som att vi funderade på Hamlets fråga också.
De frågorna är nog inte ens på tapeten längre.
Det var väl en djävla tur att det inte blev vi två. Han ville inte det heller, så turen var det då definitivt inte som spelade in här heller, om man ska vara ärlig. Fast nu när jag tänker på det hade jag ju själv en annan kille under tiden med honom den otekniska men grymt "manliga", samtidigt, och jag vet att min princip om att inte ligga med två olika under en och samma fertila period inte höll under den tiden, inte ens samma dag gränsen höll sig för god, och vad jag även minns pendlade jag i ett - oh så betungande - limbo om vem jag skulle välja. Jag tog den andra, eftersom denna, handen på hjärtat, gick sin väg.
I smyg. Ja, vi är ju inte vänner eller så. Men han är väl så oteknisk fortfarande att han inte ens vet att hans logg är öppen. Ja, så oteknisk behöver man väl inte vara för att göra det misstaget kanske, men jag läste i alla fall. En radda av bombastiska livslektioner. En fastnade. Eller fick mig att fundera när jag gjorde frukost nyss:
"Människor är för mycket Jag i dag", skrev han, på ett ungefär.
Jag tänkte: jaha!? hur kan man se skillnaden på det, och var finns linjen, när man passerat in i det oåterkalleliga egot? Och vem har de privilegierna, egentligen, att utveckla det så`och har dem det i så fall bara för att en masse av andra upplåter rummet?
Jag vet inte.
Jag vet bara att när jag och dom i min ålderskategori var allvetande gymnasiefilosofer då undrade vi om Den sanna Altruismens vara eller eller inte vara, ja ungefär som att vi funderade på Hamlets fråga också.
De frågorna är nog inte ens på tapeten längre.
Det var väl en djävla tur att det inte blev vi två. Han ville inte det heller, så turen var det då definitivt inte som spelade in här heller, om man ska vara ärlig. Fast nu när jag tänker på det hade jag ju själv en annan kille under tiden med honom den otekniska men grymt "manliga", samtidigt, och jag vet att min princip om att inte ligga med två olika under en och samma fertila period inte höll under den tiden, inte ens samma dag gränsen höll sig för god, och vad jag även minns pendlade jag i ett - oh så betungande - limbo om vem jag skulle välja. Jag tog den andra, eftersom denna, handen på hjärtat, gick sin väg.
Kommentarer
Skicka en kommentar